Gay Canada Gay!

Ja, jag tycker också att det är för jävligt med den där svenska vargjakten, men det är historia nu – vi kan väl istället rikta blickarna mot en annan förföljd grupp? Okej? Bra.
För just nu borde vi faktiskt bry oss lite om Kanadas manliga konståkare.
I våras gick nämligen det kanadensiska konståkningsförbundet Skate Canada ut med en kungörelse: Männens konståkning måste bli mer macho.
Detta för att locka mer ”vanlig” publik till konståkningsarenorna under OS i Vancouver. Fler killar i huvtröja och keps, färre killar med målade naglar och tröjor som blottar ena axeln, alltså.
Jo, det är alldeles sant.
Konståkningen skulle ”avbögifieras”.

Förbundet ville att alldeles för ”kreativa” (byråkratiska för ”gay”) tävlingsdräkter skulle undvikas. Dessutom knuffades några kända konståkare ut i offentlighetens ljus – OS-medaljören Elvis Stojko, bland andra – där de lovade att den manliga konståkningen verkligen är jättemanlig.
Jag vet inte hur det gick till på detaljnivå. Kanske förbundet skickade antifjolltorpeder till träningarna: ”Snyggt jobbat på isen, verkligen. Men är du säker på att du vill ha den där fjåsiga volangkragen på dig? Det vore ju trist om någon i publiken inte gillade den ... och slog dig på knät med ett järnrör ... eller hur?”
Jag förstår inte Skate Canada.
Manlig konståkning är ju redan en stenhård, manlig sport.
Låt oss för skojs skull göra en liten jämförelse med konståkningens lite fjolligare kusin, hockeyn.

• Skadorna. Konståkande ryssen Alexei Yagudin tvingades efter tusentals dödsföraktande piruetter och landningar ersätta sin svårt slitna höft – med en höft av titan. Yagudins kropp är idag så full av järnskrot att han anses vara en större metallfyndighet än Kiruna. Efter höftbytet fortsatte han ändå åka på toppnivå i flera år.
En av hockeyns mest kända skador är Peter Forsbergs fot. Den grusade nästan hans karriär. Men inte för att den kapats av en motståndarskridsko eller blivit demolerad av en skenande bandvagn. Nejdå. Foten är ”dynamisk”. Den ändrar storlek. Och då får ”Foppa” aj-aj när han spelar. Det är allt. Det är klart att det är synd om honom, men en dynamisk fot är inte mycket att sätta emot en höft som hade fått Terminator att ärga av avund.

• Farorna. Okej, hockeyspelare kan få revben knäckta, och somliga drar på sig den där smygande dumheten som drabbar vissa lagsportande män som tillbringat all sin fritid i omklädningsrum. Det låter väl lite småfarligt. Men ställ det mot konståkningen, där en betydande del av den manliga eliten dog i slutet av 80-talet. I aids. Exakt. I rest my case.

• Manligheten. Manlig konståkning attraherar många fler öppet homosexuella än hockeyn. Men bara för att man har sex med andra män är man väl inte mindre manlig? Sex utan en enda jädra kvinna involverad –det borde väl ändå räknas som en väldigt manlig företeelse?

Det ska bli kul att se Kanadas konståkarsnubbar i OS. Undrar om de låtit sig avfjollifieras?
Man borde bjuda in några polare när det är dags. Knäcka några bärs, kolla konståkning och vara sig själv för en stund. Och kanske skandera ”Gay Canada Gay!” då och då för att stötta.
Det vore lite fint.

(Publicerades den 15 januari 2010 i tidningen Nya Åland)