Drömmen om det ljuva pensionärslivet

Just nu är jag avundsjuk på mina föräldrar.
De är nämligen på väg att pensionera sig. Inom en hyfsat snar framtid.
Åh, herregud, så skönt det vore.
Jag vill också.
Jag har i skrivande stund ungefär 29 år kvar i arbetslivet, om vi förutsätter att jag pensioneras vid 65 och inte råkar ut för någon lemlästande olycka på vägen dit.
29 år. Det är 6815 arbetsdagar. Ungefär.
6815. Jag har bara ett ord för det: Fuckadoodledoo.

Nu ska ni inte missförstå mig. Jag gillar verkligen mitt jobb. Det är ett kalasjobb, jag är privilegierad.
Men jag är inte typen som är ”gift med jobbet”. Jag är i så fall hellre gift med min fritid. Eller i alla fall förlovad, med ett suddigt löfte om giftermål inbakat någonstans.
Kort sagt: Jag tar det gärna lite piano.
Åh ljuva tanke: Tänk om det fanns ett system som gjorde det möjligt för mig att gå i pension redan nästa år - utan att stämplas som sjukling eller bidragsjockey.
Då skulle jag vara Fred Forsell, 37, grå panter.
Snacka om att mitt liv skulle se annorlunda ut då.
Frihet! Softande! Mjuka byxor!
Jag skulle komma och gå som jag ville.
Jag skulle beklaga mig inför främlingar på stan om allt som föll mig in: Skatterna, vädret, mina eksem, ovärdig vildsvinsslakt. Och sen skulle jag skylla allt på den korkade ungdomen (det gör jag redan idag, det kan de gott ha, glinen).

Jag skulle kunna sätta mig och påta i rabatten närhelst lusten föll på. Ja, jag kan riktigt se framför mig hur grannen och jag skulle smågnabbas lite:
Granne: ”Hörrö, vad håller du på med?”
Jag: ”Jag pysslar lite med petuniorna bara, kära granne!”
Granne: ”Du, det där är rosor. Och du ska ge fan i min rabatt, har jag ju sagt. Vad gör du på min gård mitt i natten, förresten? Och varför har du inga byxor på dig?”
Som sagt: Frihet!

Vidare kunde jag mala på om ”riktig musik”. Jag skulle tvinga alla att lyssna när jag berättade om forna tider, det vill säga 1999, när Dr Dres ”Chronic 2001” kom. ”Historiens sista anständiga hiphopskiva”, skulle jag säga och smacka med gommen, och sen skulle jag skrockrappa några rader ur ”Bitches Ain’t Shit”.
Tyvärr kan jag inte riktigt skaka av mig känslan att den ljuva pensionärstiden i dagsläget slösas bort på pensionärerna.Jag säger inte det för att vara elak - men det är trots allt ett faktum att åldern har viss betydelse. Vissa riktigt gamla pantrar orkar ju bara med grundläggande plikter som att hissa upp byxorna lite för högt och sen gå omkring och andas genom näsan så att det visslar.
En pensionär som inte ens nått 40-strecket skulle ju ha fler möjligheter:
Jag skulle kunna böja mer på knäna under bouleturneringarna. Jag skulle orka härja mer om orättvisor och skriva fler och argare insändare om de vidriga förhållanden vissa åldringar lever under idag. Jag skulle möjligen kunna arrangera lite kåtare pensionärsdanser (tror jag - jag måste erkänna att jag inte vet exakt hur kåta de är idag).

Jag inser förstås att allt detta kommer att förbli drömmar.
Jag får traggla mig igenom mina 6815 dagar.
Men jag hoppas, mamma och pappa, att ni inser vilket guldläge ni har nu.
Hissa upp brallorna, och sen:
På dom bara!

(Publicerades den 29 mars 2008 i tidningen Nya Åland)