Nej, ni klarar inte biffen ni heller

Folk är sååå coola.
De klarar biffen under press och hanterar kriser med isbitar i magen.
De släpar lätt ut avsvimmade, feta barn ur brinnande lägenheter, för att inte tala om hur otroligt easy-peasy det är för dem att göra en Heimlich på nåt gubbfetto som satt sin köttiga aladåb i halsen på finkrogen. Grace under pressure. Tror de i alla fall.
Men de har fel.
Vi har fel.
De flesta pallar inte alls.

Ta bara något så oskyldigt som en enkel enkät. Ett klassiskt exempel på att inte klara trycket är kvinnan som i ett enkätsvar sågar barnarbete – med argumentet att ”barn har ingen känsla för kvalitet”, och att grejerna de tillverkar därför bara blir skit.
Kvinnan var säkert en vanlig, bra människa som inte tycker det är någon lysande idé att tvinga fastkedjade 8-åringar att sy fotbollar till våra bensinmackar – men hon ballade ur totalt, kanske var det pressen från kameran, och svaret blev därefter.
Henne vill man ju inte direkt ha bakom spakarna på en Boeing när piloten fått panikångest och diarré och ligger hulkande på golvet.

Men hon är inte unik. Kolla in tidningarna. Enkäter är ett bra exempel på hur kassa många av oss (t ex jag) är på att klara ens en minimal dos av oväntad vardagsstress:
Journalist: ”… snabb fråga, är du för eller emot dödshjälp?”
Jag: ”Dödshjälp…?”
Så otroligt mycket hinner ju faktiskt svischa genom hjärnan under en enkätsituation. (”Fan, jag tror jag har något som fladdrar i ena näsborren!”) Och så försöker man låta bli att andas genom näsan medan man tänker och så får man lite syrebrist och så kliar det och så är man hundra procent säker på att vad det nu är som fladdrar kommer att synas jättebra på fotot.
Jag: ”… dödshjälp, eeeh…” (”Shit, vilken tidning sa han att han var från nu då… herregud, jag kanske står här och intervjuas av ”Pedofilnytt” eller ”Allt om nynazism”. VARFÖR lyssnade jag inte, varför koncentrerade jag mig på näsborren… fan, vad det fladdrar. Det låter ju som en rysk helikopter!”)
Jag: ”… ja, det är ju ett ämne…” (”Argh, jag måste ju säga något smart… hallå, hjärnan! Är du där? Jag beklagar helgens apfylla, verkligen, och jag VET att du borde ha fått kaffe vid det här laget. Jag vet allt detta. Så snälla, börja inte nynna på ”Rederiet”-signaturen eller något annat lika sinnesslött!)
Jag, svagt rosslande: ”… döds… hjälp…” (”Dä-nänänänänänä-nä-nänänänänänä-nä... i nästa avsnitt: Joker får spader… SLUTA!”)

Det är bara att låta giljotinen falla.
Ett svar i ren panik, fixar inte pressen, flyr iväg, svettig, utan att ens försöka förklara hur man stavar namnet. Tackhej!
Sen, när man slår upp det färska numret av ”Nordiskt rashat” kan man bara lakoniskt konstatera att en person vid namn Ferd Fossell har svarat ”ja” på frågan om han är för eller mot dödshjälp. Och att han har något stort i ena näsborren.

På ett flygplan placeras starka och till synes trygga personer nära nödutgångarna, så att de ska kunna hjälpa till i händelse av ”vikommerattdööö!”
Ett gott råd: om ni, som jag, inte ens pallar enkäter – sätt er långt, långt bort från nödutgångarna.

(Publicerades i tidningen XIT juli 2006)