Julen är magisk

Julen är magisk.
Det finns ingen annan förklaring. Hur skulle vi annars härda ut, år efter år (efter år, etc.) med samma mat, samma dryck, samma uttjatade julmusik och - framför allt - samma vansinniga familjer och märkliga släktingar, så tätt inpå oss under så lång tid?

Det är fascinerande. Skulle vi utsätta oss för samma sak någon annan tid under året, låt säga sisådär ett par veckor i mars eller april, då skulle vi börja ha ihjäl varandra. Och sen oss själva. På plågsamma och otäckt uppfinningsrika sätt, med hjälp av julklappar, skinkbestick och andra säsongsbetonade tortyrredskap. Jag är övertygad.
Men när det är jul är det jul, och då inte bara klarar vi av de där veckorna - vi njuter av dem. Trots att de är glittrigare och osmakligare och ibland nästan längre än en hel svensk melodifestivalssäsong.

Ja, vi njuter. Av köttbullarna, sillen och den där asiga snapsen som är så besk att hela ens ansikte vänds ut och in och en handfull tänder ruttnar bort. Vi njuter till och med av de överbefolkade uppesittarkvällarna där vi och släktingarna trängs och svettas i tjocka, bylsiga jultröjor tills varenda stjärt i rummet är varm, rosa och fuktig som nygriljerad skinka.
Det är förhållanden som vilken annan tid på året som helst skulle leda till krig, våld och nattliga strypningar med glansiga julklappssnören. Men under julen går ekvationen ihop. Eftersom julen är magisk.
Jag accepterar ingen annan förklaring.

För min del börjar magin redan kring första advent. Några toner av Dean Martin med äkta hollywoodska fejkbjällror i bakgrunden brukar vara startskottet. Sen är jag lycklig, lättrörd och lätt svettig. Jag går omkring med små, små tårar i ögonen hela december eftersom allt är så fint. Jag vill omfamna folk och skänka saker till välgörenhet. Jag vill ställa mig upp och sjunga på bussen och jag vill se dåliga Disneyfilmer där föräldralösa, allvarsamma barn med sotlunga återfår sin tro på tomten. Jo herregud, det vill jag.

Sen jag blev far till Alvin har det blivit om möjligt ännu värre. Eller förresten, bättre. Redan i november står vi tätt intill varandra på stormarknadens tomteavdelning och insuper jul. Jag kikar i smyg på Alvins stora ögon när han försöker ta in hela den juliga härligheten; prydnadstomtarna och julgranskulorna, glittret och plastgranarna. ”Titta pappa”, säger han upprymt. Det gör jag. Jag är som förtrollad av hans oförfalskade glädje. Jag skulle kunna stå där i timmar med hans lilla, varma, snart treåriga hand i min, medan mitt hjärta dansar Räven raskar.

Under hela julafton har jag sen ohyggligt nära till glädjetårar. Det bränner i ögonvrån när Benjamin syrsa sjunger på tv:n. Karl-Bertil ska vi inte ens tala om. Och när Alvin, efter veckor av spänd väntan tar tomten i hand och artigt och blygt presenterar sig, då exploderarexploderar varje röd blodkropp i mitt inre och min syn blir suddig.
Det kan inte bli mer magiskt än så.

Eller kanske ändå: tidig juldagsmorgon, tassa upp före de andra, morgonrock på, barfota i köket, kaffe i en mugg, lätt snötäcke på gården och en nyöppnad Aladdin-ask på köksbordet. Julen i ett trillingnötskal. Magi.

(Publicerades den 27 november 2009 i tidningen Nya Ålands julbilaga)