En osund, oralt fixerad högtid

Det uppenbara först: Vaddå fira jul? Du menar väl ”äta” jul? För det är ju det det handlar om. Att äta. Man åker på Eriksgata mellan släktingars och bekantas hus och äter. Skit i umgänget, det viktigaste är att man under julhelgen hinner äta sig genom kostcirkeln - så som den såg ut på 1880-talet, då grisläppar och ister utgjorde varsin halvcirkel. Julen är mat, mat och mat. Middag tre gånger om dagen. Gärna fyra. Givetvis några smårätter däremellan. Och mellan dem lite rester. Kanske man kilar in en handfull dadlar mellan resterna? Och sen lite salta nötter att fösa ner dadlarna med. Så att man inte kommer ner i normal vilopuls i onödan. Eller normalt blodtryck. Det ska helst skvalpa lite blodfärgat ur öronen i mellandagarna. Då har man lyckats.

Så här kan det låta hemma hos en vanlig, åländsk familj under en vanlig julhelg: - Börje, jag är rädd… jag tror julmaten är slut.
- Gud hjälpe oss, kvinna!
- Vad ska vi äta nu då? Fil och müsli?
- Är du galen, kärring? Nej, vi får ta oss en kula för pannan. Jag hämtar bössan.
- Nej… VÄNTA! Jag tror… ja, vi har lite gåspaté från förrförra julen i frysen!
- Halleluja! Fram med snapsen! Nu jävlar ska det tändas juleljus!

Julen är en osund, oralt fixerad högtid. Bonuspoäng till den som får i sig mest utan att kräkas i munnen redan under Tjuren Ferdinand. Ännu fler poäng till den som får ett gallstensanfall eller spräcker kroppspulsådern på toaletten under ett tappert försök att bajsa ut 4,5 kilo får i kål på juldagsnatten. Julen är äcklig. Vi är äckliga på julen. Julen gör oss äckliga.
Och då har jag bara nämnt maten.

Sen har vi ju alla de andra vidrigheterna. Julklapparna, förstås, som vi ger till varandra för att a) få bekräftelse, och b) få dyrare grejer i utbyte. ”Givandets glädje”, haha. Eller ho-ho-ho, kanske?

Fast det allra vidrigaste med julen är nog Karl-Bertil. Inte själva filmen, utan det vidriga sätt vi låtsas bli berörda av den - om vi ens är nyktra nog att lyckas hitta rätt kanal i rätt tid.
”Se, vilken fin gest”, sluddrar vi till våra barn. ”Så där ska man göra på julen. Gud signe Tage Danielsson, ganska synd att han dog.” (Och vi uttalar Danielsson på det där åländska sättet, med ett dubbel-n, Dann-jelsån, eftersom vi inte vet bättre.)

Men trots att vi säger att vi älskar Tage Dann-jelsån ska ingen tro att vi har anammat hans fina budskap. Nej, o nej. Våra julklappar är våra julklappar, vår mat är vår mat och de där sjaviga och äckliga tiggarna man har börjat se överallt, de förstör ju julstämningen genom att se fattiga ut, fattar de inte att de solkar ner stadsbilden? VÅR stadsbild! Jag la ju för fan två euro i en sån där bössa förra veckan, blir de i Amnesty aldrig mätta eller?

Julen är årets vidrigaste tid. Det är då vi uppför oss som allra värst medan vi förtjänar det som allra minst. Och just det, en sak till: fuck you Dean Martin, ditt lallande äggtoddyfyllo. Ditt plastiga Hollywoodvibrato drar ett löjets skimmer över hela vintern varje förbannade år. Som om julen inte vore tillräckligt konstgjord redan.

God jul, visst.
Men nästa år gör vi något annat, okej?

(Publicerades den 27 november 2009 i tidningen Nya Ålands julbilaga)