Det är ju bara en hund

Jag tänker: det här är inte jag.
Det kan omöjligt vara jag som sitter här, i det här fula, gröngula rummet med betongväggar och ett skrivbord och en undersökningsbrits med slitet läderöverdrag.
Det här är inte på riktigt.
Allt är kulisser, droppställningen bredvid mig är rekvisita och den långa slangen med en nål som är instucken i ett lurvigt litet ben, den är inte heller på riktigt.
Och hunden i min famn är inte vår lilla hund, och hon är inte allvarligt sjuk.
Och hon ska inte dö.

Samtidigt inser jag förstås att, jodå baby, det ÄR jag som sitter här, det är vår hund i min famn, hon är väldigt sjuk och jag är så jävla rädd.
Jag hör bjäbbiga, fåniga djurljud, en kakofoni av ylande och yip-yip-yip från rummen intill, och hela situationen känns så fånig att jag vill skratta.
Istället gråter jag.
Det är inget störtböl, man är ju ingen kärring gubevars, det är inget hjälp-jag-kräks-upp-mina-lungor-gråtande, det är ett litet, skrajset hulkande som bränner i halsen och djupt nere i magen.
Jag försöker vara rationell: Ok. Det är ju inte en människa. Man måste minnas det. Det kunde ju vara en släkting, en vän, ett barn. Sånt händer varje dag och det är ju för jävligt. Hur klarar folk av sånt?
Det är faktiskt bara en hund.
Hon som faktiskt bara är en hund sprätter till i min famn. Hon är så svag och trött att hon inte orkar hålla sig vaken, och jag antar att hon drömmer, hon brukar sprätta till då.

Jag rättar till hennes dropp, nålen sitter fast med tejp i hennes tunna tass, och då vaknar hon till och tittar frågande på mig – vad är det som händer? Sorry tjejen, ingen aning – men sluter snart ögonen igen.
Jag plågar mig själv. Var hon inte ovanligt kontaktsökande igår? Kände hon på sig något, sökte hon tröst? - men jag tvingas genast spänna käkarna och dra i gråtbromsen, veterinären kan komma in när som helst och då vill jag inte vara en snorande, skrikgråtande manshög.
Jag sväljer och andas.
Så kommer veterinären. Hon talar obegriplig svenska. Jag hatar henne för det. Ser du inte att min hund dör, jag orkar inte lägga kraft på att tyda din skitdialekt. Men jag förstår tillräckligt. Vi har en mycket allvarlig situation här. Mörker. Moll. Helvete.
Efter ett par timmar har jag börjat vänja mig vid tanken: snart är hon borta.
Då – ingen aning varför – börjar jag forma meningar i mitt huvud: ”Det här är inte jag. Det kan omöjligt vara jag som sitter här”, fabulerar jag, och jag inser häpet att jag börjat formulera en krönika. Så ovanligt smaklöst, till och med för att vara jag. Äckel.
Jag lovar mig själv att aldrig skriva den krönikan.
I bilen på vägen hem kommer den, all min förträngda hjälp-jag-tappar-luften-och-kräks-upp-tarmarna-gråt. Mötande bilister tror antagligen att jag fått en stroke. Tanken på hur grotesk jag ser ut när jag gråter får mig att skratta lite.
Alltid något.

Och så går dagarna.
Just när jag – med hjälp av mycket lådvin – nästan börjat acceptera tanken på ett hundfritt liv ringer veterinären: Operationen gick bra. Hon klarar sig.
Jag blir så förbannat lycklig att jag bryter mitt löfte och skriver den här krönikan.

Förlåt, gumman. Jag kunde inte hålla mig.

(Publicerades den 15 maj 2009 i tidningen Nya Åland)