Det. Är. Fortfarande. Bara. Mat.

För 17 år sen gav författaren och journalisten Bill Buford ut en legendarisk bok om fotbollshuliganer. Han umgicks och levde med brittiska bollbastarder i tio år och trodde efter det, förståeligt nog, att han hade sett allt i machomanlig psykopatväg.
Han var härdad och luttrad, trodde han.
Då hade han ännu inte träffat kockarna.
De galna, galna kockarna: Våra nya machomän.

När Buford skulle göra research för sin nya bok ”Hett” tog han jobb som ”köksslav” i ett italienskt restaurangkök i New York. Det var inget vanligt kök. Närå. Man lagar inte mat där. Närå. Man gör något helt annat.
Man knullar ihop maträtterna.
Man skriker ihop dem, man svettas, bankar och slåss ihop maträtterna.
Vi snackar adrenalin, 60-gradig hetta och ett tempo som F1-stallens däcksbytare skulle gråta av. Vi snackar män som springer med hela grisar på ryggen, män som förlolämpar alla som är under dem i kökshierarkin – och som får stånd av det – och män som får stånd av att bli förödmjukade medan de fräser grönsaker med grisblod upp till knäna.
Vi snackar mucho macho.

Till slut tappar Buford greppet lite grann. I slutet av boken fraktar han hem en hel jädra gris på sin vespa, en gris som han sen styckar enligt konstens alla manliga regler – i sin dyra lägenhet på Manhattan.
Men det är inte bara i Bufords bok som matmännen visar sig från sin alfahanniga sida. Också tv-kockarna har sakta genomgått en attitydförändring. Det är inte så mycket ”låt löken brynas tills den blir vackert gyllenbrun”, det är mera ”gröp ur en bit kött direkt ur djurkroppen, har du ingen kniv går det bra med tänderna, din fjant”.
Tiderna förändras. För några år sen krävdes minst en solobestigning av Mount Whateverest, med bara ett munspel och en porrblaska i ryggsäcken, för att en man skulle uppnå alfa-macho-hanne-status.
Men nu. På med kockbyxorna, fram med kuken, slakta köttet, ut med vettet.
Lite rädd blir man ju.

För vad kommer att hända i våra hem när trenden når svenssonkockarna? När vi lättpåverkade, yngre medelålders gubbar har tittat för mycket på macho-kock-tv och förläst oss på Buford och Bourdain – som beskriver matlagning som en kombo av slagsmål, slakt och bögsex – hur ska vi då kunna bete oss?
Börjar vi då örfila upp våra barn för att deras hemlagade vinegrette ”smakar piss”?
Knäar vi morsan i magen för att hennes biff à la Dijon är ”en förolämpning mot allt levande i världen”?
Välter vi omkull våra jättegrillar och startar skogsbränder när ”någon satans klåpare har använt KÖPT grillsås till biffarna”?
Försöker vi tränga in i vår partners anus medan vi fluffar upp äggvitan eftersom ”äggen känner att vi menar allvar” då?

Hm. Det finns en sanning som tål att upprepas:
Det. Är. Fortfarade. Bara. Mat.
Fast att säga det till de nya köttknullande machokockarna är väl ungefär som att sätta sig mitt i Liverpoolklacken, klädd i en Manchester Unitedtröja, och påpeka att ”herregud killar, slappna av, det är ju bara fotboll”.

I bägge fallen slutar man antagligen sina dagar som något slags ragu.

(Publicerades juni 2007 i tidningen XIT)