Var är miljöångestterapeuterna?

Visst mår du lite sämre idag än för fem år sen?
Klart att du mår lite skinnbyxa – eftersom det du håller på med just nu förstör planeten. Och du vet om det.
Och det du tänker göra när du läst klart den här texten kommer också att förstöra planeten. I alla fall en smula.
Jodå. Allt du gör belastar miljön, alltid. Life´s a bitch and then you pollute it. Även om du gör ditt bästa och tvättar kalsongerna med miljövänlig såpa som luktar torv och orsakar klåda och sprickbildningar så skitar du ner.
Så snälla, säg att du mår lite dåligt. För jag vill inte vara ensam.
Jag mår lite dåligt.

Man mår ju inte bra av att ständigt känna sig som ett människoberg med 75 i skonummer, spikskor dessutom, som gud-så-försiktigt försöker tassa genom ett delikat, prunkande ekosystem täckt av små rara fjärilar och larver och småfågelägg (jättegulliga) och kattungar (absurt gulliga) – men hur försiktigt man än rör sig MOSAR de satans skorna alltid någonting med ett ”KRAS”, och för varje ”KRAS” dör en kattunge eller ett gulligt ägg och samtidigt växer ens koldioxidskuld eller regnskogsskuld eller Al Gore-skuld exponentiellt.
Och i takt med den växer ångesten.
Man är en bulldozer och det är jobbigt hela tiden.

Al Gore och vetenskapsjournalisterna har sett till att vi numera är medvetna om exakt hur mycket koldioxid vi släpper ut när vi rullar hatt, kör 34 km/h med EU-moppen eller bajsar ut gårdagens tacosallad, och på grund av den kunskapen mår vi ännu sämre.
Det värsta är nästan de där isande ögonblicken om nätterna, när man vaknar och plötsligt är bergis på att man i något förvirrat ögonblick har dumpat 500 uttjänta batterier i skogen eller glömt ett tjog rostiga konservburkar i ett fågelbo eller lagt en dieselmotor i någon fridlyst havsvik.

Därför ropar jag nu, med sprucken röst: ”Var är miljöångestterapeuterna?”
Var är de, terapeuterna som BORDE finnas, de som BORDE ha specialiserat sig på dåligt miljösamvete, de som exakt nu BORDE räcka fram sina visitkort tillverkade av 100 procent återvunnet svampmycel och getbajs och säga ”ring mig när du vill prata”.
Var är de?
Vi som är i riskzonen för att utveckla tunga ångestsyndrom i samband med kompostering, vi som känner att vi trots alla 46 sopkärl ändå är en rejäl miljöbelastning, vi skulle behöva ligga i miljöterapisoffor och lätta våra tungmetallhjärtan: ”(suck)... farfar har inte långt kvar... är det bäst för miljön att kremera honom... eller ska vi vänta tills han dör?”
Och sen skulle de säga, terapeuterna, om de fanns, ”intressant, fortsätt”, och då skulle vi säga, ”jag tror det hänger ihop med min barndom, då vi trodde att plast smälte i naturen och vi använde asbest som köttfärskrydda... vi visste ju inte...”
Och vi skulle gråta.
Och de skulle vyssja oss och säga ”så, så”.

Al Gore och de andra gör ett jäkligt bra jobb. Utan tvivel. Men de borde ha gjort två saker INNAN de satte igång den här miljögrejen:
1) Utbildat miljöångestterapeuter.
2) Gett oss klippkort på trettio gratisbesök.
Så kära miljöångestterapeuter, ring mig.
Ring mig när ni finns.

(Publicerades den 27 april 2007 i tidningen Nya Åland)