Bävar för ett torftigt Slut

Ännu en varm, gråsmetig novemberdag. Det regnar. Jag tittar ut, på termometern: Tio plusgrader. En blåmes flyger förbi. Jag tycker mig se att den smuttar på en pina colada i flykten. ”Okej”, tänker jag, ”naturen är kanske lite ur balans ändå.”
Så läser jag på text-tv att årets bandypremiär är hotad på grund av isbristen. Då inser jag, upphetsat: Det var ju så här Slutet började – i Roland Emmerichs klimatkatastrofkalkon ”The Day After Tomorrow”. Inte med en uppfuckad bandypremiär – duh! – utan med väderjävelskap och hällregn. Och efter regnet kom INTE solsken, utan istället, lite överraskande, en ny istid. Undergången, från regn till istäcke, tog typ tre dagar. (Ja, jag skriver ”undergång” trots att feg-Hollywood lät mänskligheten överleva Rolands kallfront.)

Jag måste medge att jag ser fram emot vår undergång lite grann. Den kan ju bli hur spektakulär som helst. Det viktigaste, tycker jag, är att den inte blir trist. Det finns faktiskt flera tänkbara katastrofer, med riktigt hyggligt underhållningsvärde, som kunde sätta P för – ja, allt.
Som ett storskaligt kärnvapenkrig. Först det vita ljuset, svampmolnen och allt det där. Sen den panikartade jakten på ett skyddsrum, kampen mot klockan… och precis när den Stora Jävla Tryckvågen ska svepa in över stan och Blåsa Bort Allt, så drar man fast den tunga
jordkällardörren. Klang! Puh! Rusande puls. Så ohyggligt spännande!

Fördelen med ett sådant Slut skulle väl vara adrenalinkicken, nackdelen den efterföljande strålningen. Öronen och skinnet skrumpnar ihop och ruttnar lite och – fan också – fuktkrämen blev kvar på ovansidan. Typiskt. ”Ursäkta mig, jag tror ni står på min näsa. Ja, den som ligger där.”
Då vore nog en blixtsnabb istid à la Emmerich roligare. Med lite tur skulle jag då få förverkliga en livslång dröm: att få åka skridskor genom innerstan. Det svåraste vore säkert att 1) överleva själva isbildningen och 2) sen hitta ett par passliga grillor. Och tyvärr skulle jag nog också behöva räkna med risken att bli ihjälslagen av förvildade byråkrater på jakt efter föda. (Byråkraterna skulle ha överlevt, tänker jag mig, genom att ha tagit skydd i regeringsbyggnadens källare och där eldat med alla obegripligt torra beslutsprotokoll.).

Ett mer kitschigt Slut vore ju att bli förslavad av tuffa, muterade apor – till exempel efter en kärnvapensmäll. Vi fåtaliga överlevande skulle fraktas omkring i träburar, på hästkärror. I förebyggande syfte skulle apjävlarna förstås ha snott våra bössor och därtill förbjudit apjakt. Det skulle inte vara rättvist mot oss, men, hallå, vem har sagt att undergångar ska vara rättvisa?
Jag bävar för ett jättetrist eller jättesnopet Slut. Som att vi en grå novemberdag står och tittar ut genom fönstret, konstaterar att det är ovanligt varmt för årstiden – och sen segnar ihop och dör i nåt virus. Allihop. Bara så där. Så outsägligt torftigt.

Det bästa vore kanske om Roland Emmerich fick regissera vår oundvikliga undergång. För han skulle inte nöja sig med nån futtig, sketen hönsfeber.
Däremot vore förstås kalkonrisken överhängande.

(Publicerades oktober 2005 i tidningen XIT, denna version är lätt modifierad)