Världens sämsta tv

Ett fånigt nutidstest i en fånig kvällstidning hävdar att jag inte alls är den allmänbildade unge man jag trott mig vara.
Tvärtjävlaom.
Enligt testets facit kommer jag knappt upp till ”normal”-nivån och det är med ett nödrop jag klarar gränsen till ”brölande idiot”.
Jag blir skärrad och ringer en vän.
”Hm”, säger vännen. ”Så där kände jag mig också. Tills jag började kolla på Discovery Channel. Nu vet jag allt om turbulens, DNA-teknik och napalm. Känner mig skitsmart.”
”Helvete också”, tänker jag. Vad som helst, men inte Discovery. Världens sämsta teve. Världens tristaste rörliga bilder. En motormachorunkande gubbklubb utan like.

Men jag är fåfäng, ängslig och rädd för att bli kallad dum. Så en kväll sveper jag ett par öl för att få det rätta modet, och sätter mig framför teven. ”Intressant och allmänbildande” sa ju vännen. ”Hur illa kan det vara”, tänker jag, lutar mig tillbaka i soffan och slår på Discovery. Kvällens tema är andra världskriget. Filmerna ”Hitlers hantlangare”, ”Hitlers bödlar” och ”Hitlers doktorer” flimrar snabbt förbi i en svart-vit-raspig ström. Varje film ackompanjeras av en grötig basröst och dramatisk orkestermusik på syntorgel. Det är påfrestande för alla tänkbara sinnen, och några till som jag inte ens visste att jag hade.

Kvällen fortsätter med ”Hitlers kvinnor”, ”Hitlers herrfrisörer” och ”Hitlers fotvårdare”. Jag börjar vrida på mig, nervöst, rastlöst. I minnet ekar vännens röst: ”Håll ut! Intressant! Allmänbildande!” Men när de sista sekunderna av ”Hitlers travkuskar” flimrar förbi är jag förlorad i ett populärhistoriskt epilepsianfall. (Senare, när jag ligger i ett mörkt rum och återhämtar mig kan jag inte låta bli att häpnas över Hitlers personalpolitik. Han verkar ha omgett sig med tusentals människor, hela tiden. Undra på att han låter så satans arg i alla filmer.)

Men jag ger mig inte. Ny dag, nytt försök: Först är det motorcyklar som gäller. Två grälande läderbögar bygger en ”hoj”. Jag lyckas inte luska ut om de är älskare eller släkt. Eller både och. Sen är det hajdags. I film efter film sänks franska fotografer i burar ner under vattenytan. Sen filmar de hajar som passerar. Ibland slänger de kött i vattnet. Alla filmer ser likadana ut. Alla hajar ser likadana ut. Den rossliga basrösten från Hitlerfilmerna är med i hajfilmerna också. Det är som att titta på ett grumligt akvarium med Bengt Magnusson i örat. ”Det är allmänbildande”, ekar telefonvännens röst i min hjärna. Nej, det är skittråkigt. Jag tar en kisspaus.

På toaletten bläddrar jag i en julklappsbok, ”600 otroligt onödiga fakta”. Där läser jag att Hitler bara hade en pungkula. ”Ålrajt, nu snackar vi allmänbildning”, tänker jag, plötsligt lite inspirerad. Jag bläddrar vidare och läser att världens längsta tidsenhet är hinduernas ”kalpa”. En kalpa är 4,32 miljarder år lång och anses vara den tid det skulle ta att nöta ner Himalaya med en silkestråd.

En kväll med Discovery Channel känns som 1,5 kalpa, ungefär.
Lyckligtvis går det ju att allmänbilda sig på toaletten också.

(Publicerad i februari 2006 i tidningen XIT)