"FUCK YOU JAG ÄR TOM CRUISE!"

Någon borde ta sitt ansvar och åka runt i skolorna och varna ungdomarna för endorfin. Det är ju beroendeframkallande, för Guds skull.
Och man är inte sig själv under ett endorfinrus, åh nej. Långt ifrån. Man är snarare Tom Cruise, så där som han var i soffan hos Oprah när han studsade upp och ner som en påtänd guttaperkaboll och skrämde slag på en hel nation.
Endorfin gör sånt med folk. Och det var därför jag gav mig ut för att jogga förra veckan. Jag hade känt mig lite låg ett tag och tänkte att ”hm, ett endorfinrus kanske kan få mig på bättre humör, och om inte annat kanske jag springer omkull och skadar mig och det vore ju också lite omväxling på sitt sätt.”
Så jag snörde på mig de k-märkta Adidasdojorna jag köpte på brandrea i Rom år 65 efter Kristus, och styltade ut i skogen.

Själva löpandet gick som det brukar. Jag fick håll efter 300 meter, men det gick över. Antagligen dog den där grejen i magen som orsakar håll – av ren chock. Det är inte varje dag jag rör på mig, om ni förstår.
I takt med de allt tyngre stegen flåsade jag fram mitt gamla löparmantra (jag-kom-mer-att-dö, jag-kom-mer-att-dö) och på något mirakulöst sätt klarade jag fyra kilometer och landade sen hemma på trappan, med lungorna i munnen.
Där lät jag mig långsamt fyllas av den härliga drogen endorfin.
Kroppens eget morfin.
Och Oh My God!
Smack my ass and call me Judy! Jag blev hög som ett hus. Jag ville ta hela världen i min famn och pippa den medvetslös. Vilken ofattbar energikick!
Men timmarna efteråt – de är ett enda töcken.

Jag har suddiga minnesbilder av hur jag med stirrig blick klev in på en bensinmack. Hur jag kaxigt beordrade fram den dyraste gasoltuben de hade. Hur jag upprymt krossade min och min hustrus månadsbudget eftersom tuben kostade mer än en ny cykel. ”VI HAR INTE RÅD!” ropade en liten, nykter del av hjärnan, ”FUCK YOU, JAG ÄR TOM CRUISE, JAG MÅSTE FÅ GASGRILLA!” ropade endorfindelen tillbaka, och jag betalade, men det tog inte slut där, jag åkte till stormarknaden, köpte snacks och delikatesser för 1.000 kronor, vi skulle ju ha matgäster på kvällen, ”VAD GÖR DU, VI HAR JU MAT HEMMA!” skrek den nyktra hjärnhalvan, ”SKIT PÅ DIG, TOM CRUISE VILL HA GREJER SOM ÄR INLAGDA I VITLÖKSMARINAD” vrålade endorfinhjärnan tillbaka.
På vägen hem körde jag 150 på 50-väg och skrek med till reklamjinglarna på bilradion.

Ett par timmar senare kom kraschen. Jag blev grinig. Jag skällde på middagsgästerna för att de inte gillade balsamvinäger. Sökte en fajt för att mannen i sällskapet inte gillade den nya, syrliga varianten av Ahlgrens bilar.
Endorfinet hade gått ur kroppen.
Det behövs bara några futtiga joggingrundor. Sen är man fast. Det blir mer och mer, runda efter runda, lopp efter lopp. Sen står man där med gråten i halsen och försöker snylta sig in på Tjejmilen, för man har redan sprungit allt annat.
– Kom igen då, var lite schysst, låt mig vara med, jag behöver det, behöver trängseln, utmattningen, belöningen%u2026
– Du kan reglerna. Ingen vagina, inget startnummer.
– Snälla! Jag... kan ta på dig!

Vidrigt.
Någon borde åka runt i skolorna och varna ungdomarna.
Säg bara nej, kids.
Nej

(Publicerad den 29 maj 2009 i tidningen Nya Åland)