Det finns inga drömjobb

Så du tror att du skulle vilja jobba som inoljare av Brad Pitts bröstkorg och massera honom blank och fin mellan tagningarna? Eller, för all del, som Angelina Jolies läppfuktare medelst ömma kyssar, så att hennes svällande mun ser smultronröd ut när kamerorna rullar?
Ett ”drömjobb”, rent av?
”Ja”, väser du nu, hest rosslande, varm inombords. Lite pirrig. Kanske rent av lite styv.
Lessen, kompis. Du har fel. ”Drömjobbet” är en illusion. Det finns inte. Eller, det kanske finns, men om du får det – så går det upp i rök. Poff.

Jag lovar: Efter ett par månaders arbete på Pitts Bringa eller Jolies läppklyfta kommer du att komma på dig själv med att sitta och sucka – medan du masserar eller fuktar – och fundera på om du ska steka eller flambera middagskorven, hur du ska lura i din partner att en platt-tv är en lysande idé eller hur tusan man kommer med i nästa års ”Bonde söker fru”.

Efter ett halvår kommer du för första gången att ringa till din arbetsgivare och förställa rösten så den låter oerhört ynklig och rosslig, och så kommer du att kväka i luren, ”eh (host) lessen Angelina, men jag kan inte kyssa dig ömt hela dagen idag, jag är inte frisk, det är nog nåt som går, hörde att Brads stjärtsmekare också är sjuk” och sen sitter du hemma i inpruttad morgonrock och kollar på tv-serier och dövar ditt samvete med trettiosex kilo choklad och blir sjuk på riktigt (och då känns ju samvetet lite bättre).

Jobb är jobb är jobb.
När man måste är det inte lika kul längre.
Alltså finns det inget ”drömjobb”.
Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag hur dumt det är. Det är fanimig lika korkat som att ha en ”drömsjukdom”:
”Det är kanske orealistiskt, men visst hoppas jag att någon gång drabbas av Tromboflebit. Eller en släng av Addisons sjukdom, precis som John F Kennedy! Åh… (suck) men det är väl bara en löjlig, fåfäng dröm!”
Så, om du verkligen älskar något ska du ge fan i att jobba med det, eftersom du kommer att hata det efter ett tag. ”Angelina Jolie? Nä fy och usch. Ge mig en radhushora från Strängnäs, anyday!”

Det har också med valfrihet att göra. Numera luras man tro att man måste välja sitt ”drömjobb” bara för att man har så stor valfrihet. Det är förstås alla karriärcoachers fel. De borde ge fan i att sabba folks drömmar genom att ge dem jobb de tror att de vill ha.
Då var det enklare förr. Då fick ingen välja något överhuvudtaget. Man föddes och sen drog man på sig jobbkläderna och sen jobbade man och sen dog man i skörbjugg eller i en katastrofal stålverksolycka under en satans massa tung metall.

Då fanns inget ”drömyrke”. Om din pappa hade jobbat i kommunens asbestgruva hela livet så var din karriär utstakad. Den dag du fyllde fyra år och blev arbetsför var det din tur att ta över. Gnäll lönade sig inte. ”Jaså, det här är inte ditt drömjobb? Idiot! Ner i gruvan och ät lite stärkande asbest, det gör dig gott!” Och efter 45 års lång och trogen tjänst blev du slagen i ansiktet med ett rostigt järnföremål som tack.

Tänk så bra de hade det.
De fick ha sina drömmar ifred.

(Publicerad i tidningen Nya Åland den 9 november 2006)