Tack, Ola Salo!

Under många år har jag gjort min förbannade plikt som ålänning och på åländskt vis således avskytt en massa företeelser som har med Sverige att göra.

Jag har avskytt svenska mjölktetror (omöjliga att öppna), svenska män (bögar), svenska kvinnor (karriärskåta), svenska kvällstidningar (bara skvaller om Linda Rosing), svenska skolan (undermålig), svenska idrottsmän (uppblåsta), svensk öl (pissvatten), svensk korv (mjölig), svensk radio (skval), svenska bilister (håller inte avståndet) och Stockholm (stressig pitt-stad).
Men den senaste tiden har det varit svårt. Jag har ju faktiskt bott några år i Sverige nu och det känns konstigt att hela tiden gå omkring och avsky allt man ser. Det blir jobbigt rent fysiskt. Man riskerar att bli utbränd.

Sen, icke att förglömma, så blev jag ju kär i en svensk flicka, vi förlovade oss och skaffade barn: En underbar, fantastisk liten son. Och om jag ska vara ärlig – det här kan komma som en chock för flera av er – så avskyr jag dem inte alls. Inte det minsta. Jag till och med älskar dem så där smetigt mycket.
Denna förbjuda kärlek har i sin tur smittat av sig på annat: jag har ätit jättegod korv som INTE var från Dahlmans, det Åländska Slakteriet, utan från Jokkmokk – en SVENSK stad!
Och jag har druckit god svensk öl. Usch, ja. Det är sant.

Förlåt.
Min avsky har liksom mattats av.
Och det är inte bra. Man kan inte leva helt utan avsky. Då riskerar man ju att tappa livsgnistan helt. Och mycket riktigt gick jag i flera månader omkring utan mål och mening, helt tom på avsky. Det var vidrigt.
Men så kom vändpunkten.
The Ark och Ola Salo kom, såg och förnedrades så illa i schlager-EM att det fortfarande svider i den svenska folkdräkten. Och plötsligt hade jag och mina nya svenska vänner en mening med livet: Att avsky ”öst”.

”Öst” är ett vitt begrepp. Jag är inte helt säker, men jag tror det innefattar Polen, alla forna Jugoslaviska stater, Ryssland, soppor gjorda på rödbetor och/eller sur gurka, överdriven ansiktsbehåring på män (och kvinnor och barn) och så en förkärlek för att använda mängder av löjliga och oanvändbara konsonanter såsom c, z och x, gärna i rad, i ett och samma ord.
Dessutom har de i ”öst” dålig smak när det gäller kläder, film, kroppshygien, frisyrer och inte minst musik; att ”öst” till råga på allt hade den oerhört dåliga smaken att utklassa hela Norden i tävlingsgrenen ”osmakliga popdängor” är ju bara ytterligare ett bevis på vilken obeskrivligt dålig smak de har.

Det finns alltså hur många bra orsaker som helst att avsky ”öst”.
En enorm lättnad för mig.

Och det är ju bekvämare också. ”Öst” är rätt långt borta, avskyn blir inte för intensiv eller krävande. Och det är ju faktiskt enklare att avsky något man inte riktigt har full koll på. Så jag föreslår att ni där på Åland, som kanske inte har upptäckt det nya östhatet ännu, fortsätter att avsky Sverige (eller Finland, ni som föredrar det), så satsar jag på att avsky de där ”östiga” människorna i vår trappuppgång, de som heter Zxcvsknisky och liknande i efternamn.

Hurra! Tack, Ola Salo!

(Publicerad den 26 maj 2007 i tidningen Nya Åland)