Tack gode gud för vinterkräksjukan!

Vilken tur att vinterkräksjukan finns.
Den behövs, hur mycket vi än grimaserar och skakar på huvudet när vi pratar om den med vänner och arbetskompisar.
Jag skulle vilja påstå att vinterkräksjukan – och andra Saker Som Går Just Nu – är kittet som håller samman vårt bräckliga samhälle under det asiga vinterhalvåret.
Och det börjar redan på jobbet.

När ryktet om att någon ligger hemma och läcker brunt ur alla mynningar når arbetsplatsen, redan då rullar kitt-processen sakta igång. Då samlas styrkorna vid vattenautomater och kafferum, då kommer alla ”Hörde ni om Ulla?” och ”Hoppas man slipper skiten själv” – och till sist kommer det magiska: ”Ja, det är ju Något Som Går Just Nu”.
Det är startskottet.
Då börjar de strömma in, de allvarstyngda vittnesmålen om ”Börjes syster” eller ”en kompis kompis” som ”spydde som en förgiftad gris förra helgen” och ”sprang mellan sängen och toaletten i två dygn”.
Och medan sanningen långsamt sjunker in – ”Jesus, det ÄR verkligen Något Som Går Just Nu” – och tystnaden sänker sig över en allt gråblekare personal, då utkristalliseras ett gemensamt mål:
Vi måste klara av det här, för helvete!

Då förvandlas arbetsplatsen till en krigsskådeplats. Man räknar in styrkorna, önskar kollegor lycka till, nickar sammanbitet mot varandra och hela tiden ligger ett outtalat ”okej, gott folk, tvätta händerna ofta och var försiktiga där ute” som en mjuk matta över alltihop.
För då är man mitt inne i Något Som Går.
Man upplever en sjujävla kris av bibliska proportioner. Något man kommer att tala om kring lägereldarna om hundra år, förutsatt att lägereldar är moderna igen då.
Så man borrar ner huvudet i sitt arbete och för varje katastrofal rapport som kommer in – ”Petterson står inne på lönekontoret och skrikspyr, SATAN OCKSÅ, vi är körda!” – knyter man de nydesinficerade nävarna lite hårdare. Och sväljer skräcken. Man gör sitt jobb, man rapar, man känner av inbillade magkramper, man tvättar händerna igen.
Och antingen klarar man sig eller så klarar man sig inte.

När krisen småningom har klingat ut, efter några dagar, då kommer de sociala synergieffekterna. Då kommer analyserna, skaderapporterna, ringarna på vattnet.
Folk står på på trottoarerna och i affärerna och pratar: ”Hörde ni att hela Olofssons VVS spydde i veckan?” eller ”De hade ju kräkstängt på Nisses Finbyxor”, och alla nickar allvarligt och bidrar sen med sina egna kräkanekdoter.
Gemenskapen är total.
Och det fortsätter vid arbetsveckans slut, vid fredagsmiddagen eller på 40-årskalaset, när maten är bortdukad och gindrinkarna börjar dyka upp på den vinfläckiga duken.
Då berättar någon om en kollegas kollega som ”sprutspydde över busschauffören” och sen ”solidariskt fortsatte kräkas över tanten på handikappsätet, höhö!”.

Och sen glider samtalet – ofrånkomligt – in på allvarligare sjukdomar, och mitt i alltihop känner man en vidunderlig tacksamhet över att ens nära och kära är friska, och visst, det kanske är groggen som talar, men man känner en stark jävla kärlek till hela den ömkliga mänskligheten.
Och det tack vare vinterkräksjukan.

(Publicerad den 1 december 2007 i tidningen Nya Åland)