Ritsch, ratsch my ass

Sisådär 355 dagar om året är det ens förbannade plikt att vara lite kritisk mot USA, George W Bush och den totala amerikaniseringen av världen. Feck, till och med talibanerna käkar ju på McDonalds när de inte sitter hemma och förtrycker sina kvinnor eller kammar skägget på ett onanistiskt sätt.
En sådan ångvält till kultur, som först krossar allt i sin väg och sen frågar om man vill ha ketchup till påmsfritsen, måste man ju bara hysa lite sunt agg mot.
Men.

Några dagar varje år är det istället ens förbannade plikt att villkorslöst älska USA.
Ja, självklart pratar jag om julen.
För amerikanerna är världsbäst på jul. Deras jul är röd, glansig, bjällerklangig och alldeles underbart ytlig. Tomten (en nästan åländsk uppfinning, by the way) är godhjärtad, tjock och sponsrad av Läskedrycken. Barnen har vattenkammade sidbenor och kläder av 50-talssnitt och de darrar av vördnad inför den fryntlige julfarbrorn – trots att han är snäll och fet och bär små, kommunistrunda Björn Afzelius-brillor på näsan.

När den amerikanska julefriden sänker sig över nejden, då hörs det taktfasta ljudet av bjällror i bakgrunden; då kan man ana Dean Martins lätt sluddriga lallande om ”mistletoe and holly”, vad nu det betyder, från en fin gammal radioapparat någonstans. Och snöflingorna är Hollywoodstora och mjuka.
Det är så vackert.
Det är jul the American Way.
Halleluja.

Se bara hur det gick förr, när vi skötte jultraditionerna utan amerikansk inblandning. Hade vi ens någon tomte? Eh, ja, visst, men han var lika gemytlig som Adolf Eichmann. Den nordiska urtomten var en grå, elak, vessleliknande ligist som drog omkring och jävlades med folk.
Han gav inga klappar, han var inte fryntlig, han hade inte ens något vettigt ärende. Han bara dök upp, rotade efter gratiskäk, och fanns det inte brände han ner ladugården eller vuxenmobbade korna tills de fick mjölkstockning. ”Pappa, vad hade tomten med sig?”. ”Inget, men han bajsade i farstun och stal startmotorn från traktorn. God jul, barn!”

Nej, tack gode gud för att amerikanernas glittriga, kommersiella jul har fått ordentligt fäste hos oss. Så att vi slipper den där museala, äktnordiska skitjulen med en tomte som blir totalt Juha Valjakkala när våra mat-mutor inte är bra nog.
Sen har vi ju julmusiken.
Här, en strof ur den ursvenska julsången ”Ritsch, ratsch filibom-bom-bom”: ”Fru Söderström, fru Söderström, fru Söderström, fru Söderström och lilla mamsel Ros. Ge oss lite sodavatten, sodavatten, sodavatten...” Vilken debil jävla dynga. Med sådana julsånger behöver man inte ens hänga upp sitt ”Man måste inte vara sinnesslö för att fira jul här, men det hjälper”-broderi på väggen.
USA behöver förstås bara ställa in Bing Crosbys skor på spelplanen så har de vunnit där också.

355 dagar om året är det okej att förbanna den amerikanska världsordningen.
Men på måndag, då är det du som höjer ditt glas med äggtoddy och skålar för supermakten som gett oss superjulen.
Och som lök på jullaxen tycker jag nog att du dessutom kan brista ut i ett Homer Simpsonskt: ”USA! USA! USA!”.

(Publicerad den 22 december 2007 i tidningen Nya Åland)