Det ska vara lite kul att dö

Om man skulle bli påkörd av en dubbeldäckare.
Eller få pungen avbiten av en berusad same.
Eller om man skulle vakna upp en morgon och inse att, ojdå, det där är inte morgonstånd, det är likstelhet.
Om man skulle dö, helt enkelt – och det ska man ju förr eller senare – då kan man bara hoppas att man kan få en lika kul begravning som Graham Chapman fick.

Det är tvivelsutan min favoritbegravning. Jag brukar plita ner just den tillställningen på raden för ”festligaste begravning någonsin” i alla ”Mina vänner”-böcker jag kommer över.
Graham Chapman, förresten, var ju medlem i Monty Python, det brittiska sällskapet som uppfann tv-humorn, och som vi har att tacka för att det ens existerar rolig tv idag. Utan Pythongängets influenser skulle vi alla sitta och titta på sävliga pratprogram med K-G Bergström och hans skägg och tycka att det var höjden av gapflabbig underhållning.

Chapman var gravt alkoholiserad, något av ett nervvrak, och brottades länge med problemen det innebar att leva som smyghomo i ett trångsynt England. Men säg den lycka som varar för evigt. Provokatören Chapman fick strupcancer och dog 1989, 48 år gammal.
Och sen kom alltså hans fantastiska begravning.
Jag är nästan övertygad om att han gärna hade dött tidigare om han bara hade vetat vilken klang och jubelfest hans minnesgudstjänst skulle bli.
För där håller nämligen kollegan och vännen John Cleese tidernas bästa minnestal. Han påstår, inför församlingen, att Chapman talade till honom kvällen före begravningen, medan han satt och skrev ner sina minnesord: ”Chapman sade till mig”, förkunnar Cleese inför alla sörjande, ”att, visst, Cleese, du påstår dig vara stolt över att ha varit först med att säga ’shit’ i brittisk tv. Men om den här ceremonin verkligen, verkligen hålls för min skull, då vill jag att du också blir den första människan i historien som på en minnesgudstjänst i en engelsk kyrka använder ordet ’fuck’!”
Varpå ett befriande, svettigt, ystert gapflabb utbryter i församlingen.

Kameran som förevigar tillställningen sveper över Pythonmedlemmarna och deras nära och kära, och alla flabbar och torkar tårar ur ögonen och ser lyckliga och sorgsna ut på samma gång. Sen sjunger de ”Always look on the bright side of life” och de lyckas till och med vissla fint i refrängen trots att de hulkar och fnittrar om vartannat.
Det är kanske det vackraste jag har sett.
Det finns 58 fantasiljoner, 678 kaziljoner, 234 bandiljoner videosnuttar på Youtube, och snutten med Chapmans begravning är den överlägset bästa.
Varje gång jag tittar på den vill jag gråta lite.
Jag planerar inte att kasta veven inom kort – fast sånt bestämmer man ju sällan själv. Men OM jag skulle bli träffad av en buss, få pungen avbiten av en rabiat eskimå eller snubbla in i en skenande skördetröska, då skulle jag vara oerhört tacksam om jag kunde få en kul begravning.
Och – det här är lite pinsamt – jag skulle bli löjligt lycklig om någon av mina osannolikt humoristiska vänner höll ett roligt tal. Och kanske vågade sig på ett ”issinga fittas”* för första gången i en åländsk kyrka.

* åländsk slang för "du ska inte fittas".

(Publicerad den 6 oktober 2007 i tidningen Nya Åland)