Rökare - äckliga och snart olagliga

Rökare brukar klaga på att de känner sig förföljda. Att det bedrivs något slags häxjakt mot dem. Att de blir undanskuffade och behandlade som andra klassens medborgare. Vad är det för barnsligt jävla gnäll? Rökare ska bara vara tysta och snälla och väldigt tacksamma för att deras snuskiga ovana inte är olaglig, och de borde dessutom jagas mer och ettrigare. Det är egentligen konstigt att det fortfarande är socialt accepterat att röka. Vi lever ju de facto i en värld där ett välputsat och väldoftande yttre inte bara föredras, utan förutsätts. Vi ansar kroppshår, vaxar, sprayar och applicerar krämer från topp till tå för att vi ska vara fräscha, och för att vi ska duga. Jag säger inte att det är bra, men det är så det är. Ytan är viktig. Bara att fejsa fakta. Därför är det ju väldigt konstigt att det mitt i all denna renlighet och fräschör går omkring människor som luktar sopstation - för det gör ju rökare - och att så få ifrågasätter det. Jag tycker det är jättekonstigt. Om jag skulle börja gå omkring med gamla kräftskal i fickorna, då skulle jag efter bara några dagar börja lukta så vidrigt att folk i min närhet skulle få kväljningar. ”Vad är det?” skulle de fråga mellan hulkningarna. ”Varför luktar du som en kompost som har käkat kattbajs som har käkat vitlök?” ”Kräftskal”, skulle jag säga. Sen skulle jag bli idiotförklarad och socialt utstött. ”Där går kräftmannen”, skulle folk viska. Och de skulle peka och hålla för näsan och kanske kräkas lite. Men rökare kommer undan med det. De stinker, till och med medan de inte röker. Deras hem, kläder, hår, fingrar, aura… allt stinker. Men ingen klagar öppet. Om det till exempel sveper in en människa med en tobaksimpregnerad jacka i en hiss så är det ingen som höjer på ögonbrynen. Ingen håller för näsan. Ingen ställer frågor. Folk tänker på sin höjd, ”jaha, där har vi en rökare. Det är därför det luktar rutten räv härinne. Men det är okej. Så länge det inte är kräftskal eller något annat märkligt som luktar så är det okej”. Mycket konstigt. Rökare, det är så här: För mig får ni röka hur mycket ni vill. Ni får röka tills lungorna abdikerar och kommer krypande upp ur era gula halsar och ber om nåd under era nattliga hostattacker. Ni får röka tills ni får den där grötiga, rossliga rösten som alla storrökare får till slut, den som - framför allt på kvinnor - är så oerhört obehaglig. Jag bryr mig inte. Så länge ni duschar och tvättar kläderna innan ni går ut bland folk, så bryr jag mig inte. Men ska ni gå ut och lukta tobaksfest, då får ni inte stå nära mig. Och framför allt inte nära mitt barn. Inte bara för att lukten är äcklig - nu kommer smashen - utan för att lukten faktiskt är farlig. Googla på ”third hand smoke” så kan ni läsa om varför det bara är en tidsfråga innan det blir straffbart att röka. Hurra för hysteriska hälsolarm! Rökare, se gärna detta som ännu en häxjakt. Det är jag som står längst fram i mobben med den brinnande facklan och högaffeln. Slutligen: Grattis, duktiga mamma! Hade inte du lagt av hade jag inte vågat skriva den här väldigt politiskt korrekta och opportunistiska texten. (Publicerad 17 januari 2009 i tidningen Nya Åland)