Ekollon och män med maskiner

Jag hamnar alltid i ett märkligt underläge mot män med maskiner. Det spelar ingen roll vad jag gör, för när de sveper in med sina blåbyxor som dignar av verktygsbälten och pennor och fack, då tar jag automatiskt ett kliv tillbaka och lägger armarna i kors över bröstet, defensivt. Sen står jag i bakgrunden och låter dem göra vad det nu är de gör. Precis så blir det på höstens stora fixardag på sonens dagis. Klockan 10.00 en blåsig lördagsmorgon samlas alla föräldrar i god, svensk, demokratisk ordning i dagisets hall – mammorna med termosar, papporna med något praktiskt i blick. Några av papporna har dessutom byxor som är proppfulla med skruvmejslar, borrmaskiner och kanske, misstänker jag, även små elkraftverk. Jag har ett par håliga jeans. (Hålen beror på min korthållare av metall, den har nött sönder tyget genom fickan och är det enda jag har med mig som ens påminner om ett verktyg.) ”Jaha, här har vi listan på vad som ska göras”, säger pappan med de största verktygsbyxorna. Det rasslar och skramlar om honom. Han ser ut som en liten, lördagsöppen järnhandel i blått tyg. De andra papporna skockas kring honom. De nickar och pekar på fixarlistan, de hummar och de pekar igen, och inom ett par minuter är det full verkstad på dagiset: Det är pappor som borrar, pappor som skruvar ner hyllor, pappor som tillverkar stöttor till saker som måste stöttas. Maskinerna räcks från hand till hand, från verktygsbyxa till verktygsbyxa. Min uppgift: Såga till två 20-centimeters lister i balsaträ med en av dagisets miniatyrsågar. Det tar 52 sekunder. Sen tar jag ett kliv tillbaka, lägger armarna i kors över bröstet och tittar. De andra papporna skrockar och borrar, hamrar och sågar, gör hål i saker och fäster dem vid andra saker. Under tiden drar de skämt om bärande väggar och andra saker som omöjligt kan vara roliga. Jag ser mig omkring efter fler saker att göra. Men alla uppgifter är redan utdelade. Jag flyttar på mina två balsalister lite grann. Lägger tillbaka miniatyrsågen där jag tog den. Harklar mig och går till ett annat rum, låtsas se ut som om jag letar efter något. Mumlar för mig själv och går tillbaka. Verktygsbyxorna ser mig inte ens. Jag bestämmer mig för att avsky varenda jävel av dem. Fast ingen av dem har gjort något fel. De har inte ens varit otrevliga. Men jag vill avsky dem för att de är utrustade med en massa verktyg, och för att de tycker att det är så lätt att bara ta för sig av fixaruppgifterna utan att ens behöva fråga vad någon annan tror och tänker. Jag smiter till köket och dricker en kopp svart kaffe med extra martyrskap, inget socker. Sen går jag ut på gården, till mammorna. De sopar. Till min stora glädje ser jag ett fåtal pappor där också. Maskinlösa. Jag går fram till dem, vi utbyter plågade blickar och jag tar en sopkvast. Sanden från sandlådorna virvlar omkring i blåsten och med jämna mellanrum kommer en extra hård vindby och sveper ner tonvis med ekollon på marken, för att riktigt understryka det meningslösa i vårt sopande. Sand och ekollon. Helvete. På insidan skrattar verktygsbyxorna, förmodligen åt något dåligt byggskämt. (Publicerad 4 oktober 2008 i tidningen Nya Åland)