Längtan efter fula, vackra Finland

Det finns en vägsträcka utanför Salo, någon timme öster om Åbo, i Finland, som är så oerhört ful och trist och deprimerande att läkare faktiskt avråder människor från att köra där. Varje gång jag färdas den sträckan och sitter och iakttar de trista, slitna husen och de håglösa små ölbarerna vid vägrenen, då fylls jag av en stark men märklig känsla: Jag är hemma. Det låter ju inte klokt, förstås. Och det är det väl inte heller. För det första eftersom jag aldrig har bott i ett självmordsgrått hus utanför Salo. För det andra för att jag inte längre talar någon finska. Och för det tredje eftersom jag har tillbringat högst sju år av mitt liv öster om Åland. Jag borde inte kunna känna så. Jag kan dessutom få samma diffusa känsla av hemlängtan av vissa program på den där finska blandkanalen som visas på svensk tv. Som den här dokumentärfilmen jag nyligen råkade zappa in på. I filmen blir en äldre finsk man intervjuad. Han sitter vid ett vaxduksprytt köksbord i sitt ensligt belägna trähus någonstans i Ingenstansivaara i mellersta Finland. Han har bott där sedan 1953 och kommer aldrig att flytta. Han dricker kaffe direkt från fatet. Då och då tittar han ut genom fönstret samtidigt som han eftertänksamt svarar på reporterns frågor. Ibland blänger han bara ner i bordet och torkar sin ådriga näsa med en leverfläckig hand. Han pratar lågmält, tar långa pauser mellan svaren. Från hans köksradio ljuder urgammal finsk tango, som vid något tillfälle bryts av en entonig väderleksrapport. De skarpa finska s:en skär genom tystnaden i det omoderna köket. Då och då kryddas intervjun av inklippta bilder på mannen när han vaggar fram i regnet ute på sin stora gård. Han går in i ett uthus och kommer ut med en yxa. Sedan hugger han lite ved. Han stannar upp ibland för att torka den stora, träiga näsan. Jag lyckas snappa upp enkla fraser, korthuggna konstateranden från mannen, han säger att ”man vänjer sig” och ”jag är gammal, jag ska inte klaga”. Och så musiken till, tangon från radion. Jag blir helt förhäxad. Det är vackert, vemodigt, antagligen oerhört stereotypt och förnedrande för hela det finska folket, men jag struntar i det, för jag älskar när de intervjuar ensamma finnar som vaggar omkring på sina gårdar och säger att ”jo, visst blev det ensamt när Kyllikki dog” och ”Ibland spelar de en fin bit på radion, det är väl något slags sällskap”. Det är underbar tv. Den får mig att vilja hugga ved med den där mannen, att hänga med på hans eländiga lördagsdanser då han vattenkammar och parfymerar sig trots att han för länge sen gett upp allt hopp om nytt sällskap på livets sluttamp. Och trots att hans enda danspartner är döv och enbent. Och råkar vara hans bror. Den där vägsträckan utanför Salo och de där tv-programmen ger mig ibland känslan av att mitt liv i Sverige och på Åland bara har varit en parentes och att jag en dag kommer att återvända till mitt ”riktiga” hem - det fula men vackra Finland, där jag slår mig till ro i ett slitet grått hus, med mitt goda kaffe och min yxa och min radio som enda sällskap. Frågan är förstås vad min fru kommer att tycka. (Publicerad 10 januari 2009 i tidningen Nya Åland)