No We Can’t

Det finns en man i Mariehamn som alltid ler. Jag har aldrig sett honom utan Leendet. Det går från öra till öra. Stort, vitt och möjligen en aning panikslaget. Som Jokern i Batman, fast utan sminket. Jag har alltid varit övertygad om att något är på tok med karln. Att han har en hemlig Fritzl-källare därhemma. Eller att han går omkring med en högljudd röst i huvudet som skriker DU MÅSTE DÖDA DEM ALLIHOP dygnet runt, en röst som han försöker tysta ner genom att le. Och vara positiv. Jag undviker helst den mannen. Om jag ser honom på stan vänder jag huvudet åt ett annat håll. Låtsas som om jag inte ser honom. Smiter in i en affär. Hukar mig. Sväljer tungan, ringer 112 och svimmar. Jag tycker att han är lite obehaglig. ”Han måste dölja något”, brukar jag tänka, just innan jag tappar medvetandet där på butiksgolvet. Det är något med positiva människor. Jag vet inte. Positiva människor, de står i hällregnet vid busshållplatsen, utan paraply, med 45 minuter till nästa buss, med munsår och magkatarr, och lyckas ändå hitta något härligt eller bra eller vackert i situationen. Som den där serieteckningen där en man står med foten fastklämd i en stängd dörr. ”Foten i kläm?” frågar någon. ”Jajjamänsan”, svarar mannen lyckligt. Idiot. Positiva människor irritererar mig. Gör mig misstänksam. Men jag vet inte varför. ”Det är så med oss som har finländskt påbrå. Vi mår inte bra om vi inte mår lite dåligt”, brukar jag säga till mina kollegor på jobbet. Jag skyller min sura livssyn på mitt ursprung. Och kollegornas hurtiga och positiva inställning till livet har jag alltid sett som ett litet handikapp. ”Det är lite synd om svenskarna, de är så positiva”, har jag sagt till mig själv. Men nu. Något har hänt. O-ba-ma. Urk. Jag vet inte. Jag vet inte om det är Obama, eller om han bara är ett symptom på något. Men det känns som om den här ljusa synen på livet, tron på förändring och tron på det positiva håller på att få fotfäste lite överallt i världen. ”Yes we can” och allt det där. Jag vet inte om jag gillar det. Det känns inte trovärdigt. Jag såg förresten Obamas installation på tv. Hans tal efteråt var nästan för bra för att vara sant. ”Han låter vettig, smart, förtroendeingivande, positiv och stark. Det kan inte vara sant. Det måste vara ett avsnitt av 24 och han kommer att bli skjuten när som helst. Var fan är Jack Bauer?”, mumlade jag för mig själv. Men inget dåligt hände. Och efter talet följde en lååång parad längs en öppen gata. ”NU går det åt helvete”, tänkte jag, ”NU kommer skotten”. Men inget dåligt hände då heller. Jag kan inte hjälpa det. Jag är den typen som förväntar mig en krasch varje gång jag ser ett flygplan fladdra in över en landningsbana. Och vad beträffar Obama och hela den där ”Yes we can”-grejen han har väckt hos folk så väntar jag fortfarande på kraschen. Den måste komma. Den kommer att komma. Fast jag KAN ju ha fel. Den kanske inte kommer. Det KAN ju vara så att den påfrestande mannen i Mariehamn inte alls har någon Fritzlkällare. Han kanske bara är väldigt trevlig. Världen kanske är god. Men… näh. Skulle inte tro det. (Publicerad 14 februari i tidningen Nya Åland)