Helvetet är en ostmacka i skogen

OM det nu är så att han väder-Nostradamus med hockeyfrillan får rätt och det blir regn resten av seklet och bye-bye för alltid till snön, OM det nu är så – så innebär det i alla fall att vi slipper de där ostmackeromantikernas eviga tjat.
Wo-jävla-hoo. Man får ta det goda med det onda.
Det finns alltid minst en ostmackeromantiker i varje sällskap och han eller hon öppnar alltid käften när man pulsar genom pungdjup snö någonstans – varför i jösse namn man nu gör det – och man är nära att dö av hat och köld eftersom snön tränger sig in i stövelskaft, öron och stjärtspricka.

Då börjar tveklöst ostmackeromantikern mala: ”Alltså, oooh, tänk om man hade en ryggsäck full med ostmackor nu, aaah, och en termos med varm ÅBÅJ, åååh, tänk er att få sätta sig på en sten, ta fram termosen och dricka ÅBÅJ och äta ostmackor! Åååh. ÅÅÅH! Så MYYYSIGT!”
… säger ostmackeromantikern. Som gillar att sitta på vassa stenar och äta. Som vid minsta antydan till mörka moln får friluftsliv i blick och väser, ”hm, det drar ihop sig till snötornado… ska vi inte bre lite mackor och duka i skogen?”
Ty sån är ostmackeromantikern. Den sjuke bastarden.

Syndabocken är för en gångs skull lätt att peka ut: Det är skolans fel.
I mitt fall Ytternäs skola.
J'accuse, Ytternäs! J'accuse, goddamnit!
70-talets skola (och kanske dagis) upphöjde det där eviga smörgåsätandet ute i ödemarken till religion. Vi barn blev lurade att tro att vi var lyckliga när vi fick vila våra magra manchesterarslen på iskalla stenar. Att det var höjden av salighet att sitta i en snödriva och förfrysa anus i en gles tallskog och äta stela ostmackor och dricka chokladdryck med skinn på medan snoren rann.
Friluft var lycka, sa de.

Lycka? Vi satt ju för helvete där för att vi var fattiga.

Det var ren och skär DDR-fattigdom och vi svalde snacket om lycka med hull och hår. Hade inte skolan och våra familjer varit så skrattretande panka skulle vi ha suttit på restaurang och käkat kråck mischjö eller påms frits och sköljt ner det med Cola. Som dagens ungar. De får visserligen problem med kolesterolet redan innan de fått moppe, men vi hade inte ens chansen att välja allt det onyttiga.
För vi åt hårda ostmackor bakom en cistern i fulskogen nere vid stadens oljehamn.

Ostmackeromantikerna är helt enkelt resultatet av åratal av skogsmulleindoktrinering, förorsakad av penningbrist. Och nu blir det lite känsligt: min flickvän är en av de där ÅBÅJ-människorna. Hon kan inte ens se en sketen snöflinga utan att börja yra om bröd och ost och gurka i ryggsäcken och ljummen, kackfärgad dryck som dricks ur ett plastlock från en bucklig termos. Ja. det är lite osunt.
Men hon är min flickvän och jag älskar henne. Så det är väl inte så konstigt att jag knyter näven i fickan och jublar lite tyst när Väder-Jesus, han med hockeyfrillan, gråter ut i Expressen och säger att ”Vasaloppet är hotat” och att framtidens vintrar kan bli väldigt snöfria på våra breddgrader.
För snöfri betyder ostmackefri. Frihet från DDR-oket. Frihet från friluftsmanin.
Man får ta det gouda med det onda.

(Publicerad december 2006 i tidningen XIT)