Lägg ner vuxentjafset

”Asså NÄR blir man vuxen EJENGKLIEN?” Den energiska tjejen ställer frågan till oss andra kring förfestbordet. Hon har just avslutat en monolog om saker som ”vuxna” människor gör. Som till exempel att köpa kombi, pensionsspara, använda en separat börs för småpengar och kunna ha en massa godis hemma utan att äta upp allt på en gång. ”Asså vuxen på riktigt?” förtydligar hon. De andra kring bordet blir exalterade och förslagen haglar snart: När man tömmer luddfiltret. När man har en ekonomisk buffert. När man håller pappret kring pinnen när man äter glass för att inte bli kladdig om fingrarna. När man tycker att det är roligare att köpa julklappar än att få. Och de skrattar, och de pratar om vuxenpoäng och vuxentester på nätet, och jag ruttnar och dör och blir uppäten av maskar, och jag förbannar Fredrik Lindström som på 90-talet var tvungen att introducera hela det här ”vuxentänket”, som numera är ett obligatoriskt kallpratämne på alla fester för folk under 30. Den energiska tjejen är uppe i varv: ”Känner inte ni också er som bluffar som kan bli avslöjade när som helst? Tror inte ni också att alla andra är bättre på sina jobb än ni?” Hon fnissar förtjust åt sina egna funderingar (alltså Fredrik Lindströms funderingar) och tittar förväntansfullt på oss andra. Och jag vill säga till henne att snälla, shut up, håll käften, vi kan väl prata om något som inte låter som en tio-i-topplista som redan finns på 5000 ”unika” svenska bloggar, vad sägs om att anstränga oss lite, byta ämne, till långfärdsskridskor, vitvinssåser, VAD SOM HELST men inte vuxenpoäng eller de där ”Mina vänner”-böckerna för nyvuxna. Jesus. Jag känner mig jättetråkig och sur. Då kommer jag att tänka på Kristina Lugns pappa. För när poeten Kristina Lugn var liten, då var hennes pappa så upptagen hela tiden, men en dag lovade han henne att de skulle gå på bio, han hade till och med köpt biljetter på förhand så att de säkert skulle få plats. Dagen därpå gick en lycklig och stolt Kristina hand i hand med sin älskade pappa, ÄNTLIGEN bara hon och han, och de promenerade en hel timme in till staden där biografen låg. När de sen hade stått i kö en lång stund med biljetterna redo i handen, och kommit nästan ända fram till luckan, då vände sig pappan mot sin lilla Kristina och sade: ”Nu, Kristina, ska du få lära dig om besvikelser”. Varpå han tog biobiljetterna och stoppade dem tillbaka i innerfickan. Och sen gick de hem igen. Sann historia. Och plötsligt har jag ett svar till den energiska tjejen: ”När man gör korkade misstag, fattar värdelösa beslut, men tvingas leva med konsekvenserna, ta ansvar. Då är man vuxen.” Men det säger jag inte. Istället säger jag: ”Jag tror att man är vuxen när man slutat tänka på sitt eget liv i fåniga hittepåtermer som vuxenpoäng.” Det blir tyst kring bordet. Med en enkel mening har jag sugit glädjen ur ett hjärtligt samtalsämne. I det ögonblicket är jag Kristina Lugns pappa - en glädjedödare som har valt den trista, sura vägen. Men jag tar konsekvenserna och deltar plikttroget i sällskapets ansträngda tystnad. Jag blir nog inte bjuden nästa gång. Känns okej. (Publicerad 13 december 2008 i tidningen Nya Åland)