Dagen för Den Stora Släckningen.
Och jag är på tå. Beredd.
Ända sen torsdagen har jag fnulat på vad jag ska säga på måndagen, när folk oundvikligen kommer att ställa Frågan:
”Släckte DU? Visade DU solidaritet med VÄRLDEN?”
Redan på lördagseftermiddagen har jag svaret klart:
”Nej, vi släckte inte. Vet du vad som händer om alla i hela Sverige släcker lamporna i en timme? Jo, det ska jag säga dig: INGENTING! Inte ett skit! Det blir inte ens ett gupp i statistikkurvan över årsförbrukningen av el. Det är bara onani för ditt samvete. En tom gest. Skryt för grannarna. Som ett gigantiskt kedjebrev: släcker du inte lamporna hatar du jorden och vill bränna kattungar levande. Och jag hatar kedjebrev. Därför släckte vi inte.”
Jag tittar ut genom köksfönstret. Mörkret sänker sig och jag har inget bättre för mig än att fortsätta gräla med min osynliga meningsmotståndare:
”Vem som helst kan släcka lampan i en timme. Du har ingen anledning att stå där och peka. Var inte du i Thailand förra månaden? Din jävla hycklare. Semestra i Åmål nästa år om du är så sugen på uppoffringar. I ett tält av wellpapp. Lördagsjippot var en myskväll utan värde – det var kvällen då världens alla naiva mähän satt hand i hand i sina kök och sjöng ”We shall overcome” i mörkret.”
Kinderna hettar. Jag spejar ut mot grannhusen. Gömmer mig bakom nerdragna persienner. Inser att flera grannar redan släckt. Jag noterar skuggor från fladdrande stearinljus. ”Ögontjänare”, morrar jag.
Senare, när mörkertimmen officiellt är över, är det svensk landslagsfotboll på tv:n. I halvtid ska hunden kvällspinkas. På vägen ut får jag i hastigheten på mig min hustrus jacka. Den är för liten, har alldeles för korta ärmar, men jag bryr mig inte, ska bara vara ute fem minuter.
När jag kommer ut står resten av radhuslängan där och gungar på hälarna på sina små uppfarter. De passar på att tjuvröka och smyghutta lite i halvtid.
Vår favoritgranne och hundvakt, pigga tant Rut, får syn på mig. Hon rusar fram, greppar tag i mina kinder och ruskar till så att saliven skvätter. Hennes ögon är lördagsglansiga.
”Fred, ni SLÄCKTE väl ikväll?” säger hon mitt i kindryckandet.
Åh. Redan. Jag drar efter andan, osäkrar mina argument. Nu kör vi.
”Nej-”, börjar jag.
Men i samma ögonblick som jag säger det ser jag något i hennes ögon: Besvikelse? Jo. Jäklar.
Jag tappar tråden.
”… ingen mätbar effekt”, försöker jag.
”Jag förstår”, säger Rut och släpper mina kinder.
”… som ett kedjebrev”, fortsätter jag.
”Ja, du har säkert rätt”, säger Rut och ler trött, och sen, liksom lite i förbifarten, krossar hon mig: ”Men jag tänkte att det kunde vara trevligt att göra något tillsammans med andra människor”.
Åh. Nej. Det låter så enkelt när hon säger så. Så perfekt. Så självklart. Och hon har bergis inte ens övat.
Och när jag ser mig själv lite grann från sidan, där jag står i mina tofflor och mina skrattretande korta ärmar och huttrar och stammar fram sura gubbargument, kan jag inte låta bli att skratta lite.
Jag ser direkt löjlig ut.
Kanske till och med snäppet löjligare än Earth Hour Day.
Men ändå: Jag släcker inte nästa år heller.(Publicerad 3 april 2009 i tidningen Nya Åland)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar