God jul, vi är ju ändå körda

Mitt på det ubåtslånga julbordet ligger ett avhugget grishuvud, ett äkta, med äpple i munnen och brännskadad hud i ansiktet, eller säger man kanske griljerad? Det rödbruna skinnet och de tomma ögonhålorna borde kanske störa mig, men icke, för jag är bjuden på julbord med jobbet och akta sig, fru Söderström, vad jag smörjer kråset. Jag slabbar runt lite bland kalvsylta, björnfilé, slaskrulta, konaglar och hästfoster och de andra läckerheterna som hör julbordet till. De små skyltarna med rätternas namn ger mig kväljningar, visst, men det mesta smakar ju fantastiskt, så jag förtränger vad jag stoppar i munnen och koncentrerar mig istället på hur det smakar. Yummy. Ty julen är den tid på året då vi vill att saker och ting ska vara som saker och ting alltid har varit. Ett julbord ska således se ut som ett julbord, så kom inte hit med nån jävla hummus, hör du det? Julen är en tid av traditioner och traditioner ruckar man inte på. På det lilla planet, inom familjen, medför det problem av det mindre slaget. Som att det ”för i helvete inte går att kombinera leverkorv med ungsbakt pannkaka på ett julbord” eller att ”tomten inte får komma före klockan fyra, är du full eller?”, men så blir det ju ofrånkomligen när familjer firar ihop och försöker kombinera sina jultraditioner under en och samma julafton. Ingen vill backa, julen ska vara som julen alltid har varit och ”vår familj har minsann alltid ätit lingonpalt på julen så nu är du så god och gör plats på serveringsvagnen, till exempel bredvid er farbror Sigges äckliga sellerilåda, vad fan är det för julmat egentligen?” Nå, det är ju inget problem som inte lite mutklappar kan åtgärda. No biggie. På det större planet däremot, rent globalt alltså, skvallrar vår kärlek till traditioner, och vår ovilja att förändra oss, om att vi givetvis är körda. Det är väl rätt självklart: Det som kan ses som ett sympatiskt, mänskligt drag, nämligen behovet av att klamra sig fast vid rutiner, vanor och sedvänjor - och det gäller inte bara julen - måste ju också ses som vår stora svaghet. Vi kan ju inte ändra på oss. Vi vill inte. Vi klarar ju inte ens av att avstå från vårt käraste slaktavfall på julbordet, och det trots att det egentligen är en miniuppoffring, och det dessutom finns klara bevis för att köttindustrin skadar klimatet, etc, yada yada, ja ni vet ju, jag orkar inte tjafsa om det - så vad talar för att vi skulle kunna göra de där andra, större, livsviktiga förändringarna som krävs (påstås det) för att jorden inte ska skrumpna ihop och dö som en övergiven fårtestikel på julbordet? Ingenting alls. Inte ett skit. Möjligen - om de ligger lägligt till i affären, både placerings- och prismässigt - kan vi tänka oss att köpa lågenergilampor. Och vika mjölktetror. Men förutom det? Sluta köra bil? Inte en chans, Frans. Med den tanken i huvudet glider jag förbi julbordets rader av grisfötter, drontsnablar och tryfferad hönshaka, allt ska ner, jag tänker inte ha dåligt samvete, ett julbord SKA se ut som ett julbord och det som är gott är gott, vi är ju ändå körda. Jag tänker ha en God Jul ändå. Ni gör som ni vill. (Publicerad 20 december 2008 i tidningen Nya Åland)