Klusterbombade mjölktetror

Motivationen är a och o.

När den finns där är jag en mönstermedborgare; jag manglar de sista sura dropparna ur mjölktetrorna, sköljer tonfiskmojset ur de stinkande plåtburkarna och kör till återvinningsstationen utan att passera gå, ”hejpåre granne, här såtteras det, höhö!”

Jag har förstås lite svajigt samvete för att jag tar bilen - man borde väl cykla - men å andra sidan måste jag ju då få med mig nittiosex påsar med omsorgsfullt emballerad skit på styret, och det låter sig förstås inte göras, och så är det ju det där med cykelhjälmen, herregud, så fort man tar den på sig ser man ju ut som om man behöver en hjälpande hand när det ska knytas sko eller gås på toalett.
Så jag tar bilen.
Och när jag kommer hem från återvinningsstationen är jag fortfarande motiverad.
Därför plockar jag ut den fuktfläckiga kompostpåsen från skåpet under diskhon, viker den nogsamt och dumpar den smidigt i rätt sopfack ute på gården.

Efter att ha dragit mitt dagliga Strå till Stacken sätter jag mig med en kopp kaffe för att läsa DN - fortfarande motiverad att Hjälpa Till och Göra Min Plikt.
I DN läser jag om bombkapsel 90.
Bombkapsel 90, Mjölner kallad, är det svenska flygvapnets älskling. Av artikeln i DN lär jag mig att Mjölner är en klusterbomb som delar upp sig i 72 småbomber när den släpps från ett flygplan. Den kan totalmosa ett 16 fotbollsplaner stort område utan att ens höja på ögonbrynet.
Mycket imponerande.
I artikeln står det också att Sverige vill förbjuda klusterbomber eftersom de är farliga och instabila och dödar barn och gudvetvad. ”Gamla pålitliga, fina Sverige”, tänker jag, och min motivation att Göra Min Del För Nationen skjuter genom taket.

Sen får jag ansiktet bortsprängt.
För när jag läser vidare står det ju faktiskt att Sverige - gamla pålitliga, fina Sverige, som vill införa lag på cykelhjälm, och som tvingar mig att gå till ”holken” med gamla batterier - INTE vill förbjuda sin egen Mjölner.
För Mjölner är en fin bomb som vill alla snälla människor väl.
”Han är säker, gamla Mjölner”, säger svenska staten och klappar bomben ömt. Som den där gamen i Robin Hood på julafton.
Detta betyder, tolkar jag mellan de berömda raderna, att de barn i främmande länder som får armar och/eller ben bortsprängda av Mjölner har förtjänat det på något sätt.

Plötsligt känns ”mitt” Sverige som en svekfull far som predikar snällhet och nykterhet på fredagen, men blir på fyllan och ger mamma granna blåtiror på lördagen. Inför barnen.
Och då händer det sig, när jag sitter där med mitt kaffe, att all min motivation, den jag alldeles nyss kände så starkt, är som bortblåst.
Jag vill inte längre vara en god medborgare.
Jag har totalt tappat lusten att vika tetror.
Och batterierna? Ut i skogen med dem, för helvete. Jag vill mata djuren med vassa plåtburkar, pissa havet fullt med alger och köra fuldiesel på tomgång i timmar.

Jag drar ett djupt andetag, dricker det sista ur kaffekoppen och går fram till skåpet under diskhon.
Där plockar jag fram en skitig glasburk med torkade barnmatsrester i.
Som jag släpper rätt ner i kompostpåsen.
Och Gud, så skönt det känns

(Publicerades den 24 maj 2008 i tidningen Nya Åland)