En dag i april bestämmer jag mig för att bli snygg till ”beach 2008”. Så jag ställer in mig på att börja på gym (lägg in förinspelat sitcomskratt här).
Visserligen har jag en gång i tiden svurit en ed att bekämpa ytlighet i allmänhet och strävan efter sexigare triceps i synnerhet, men äh, ni vet ju själva hur det är med eder; man flyter iland på någon tropisk strand någonstans, blir omhändertagen av bandarer och svär efter ett par dagar en ed att bekämpa ondska, girighet, Lill-Babs, eller vad det nu kan tänkas vara – men tiden går och en vacker dag står man där med en biljett till Lill-Babs krogshow i handen och tänker, ”äh, vafan, den där eden, jag minns inte ens varför jag svor den”, och så går man in ändå och har hur kul som helst och får Lill-Babs autograf efteråt.
Således skiter jag i min ed en dag i april, och styr sparrisbenen och haricot verts-armarna mot gymmet på Friskis & Svettis. Där förevisar instruktören sju maskiner. Och jag låter mig omedelbart förföras av hans smicker: ”Wow! Du är ju stark! Är du säker på att du aldrig har tränat? Du kommer att bli ett muskelberg – nej, en hel bergskedja! Får jag känna på dina biceps? Får jag ta ett foto? Får jag sticka hål på din svällande lårmuskel och pressa ut en droppe blod som minne av denna perfekta övningstimme?”
Och så vidare. Jag rodnar och vet att han kryddar sanningen en aning, men vafan.
När den guidade timmen är slut är jag hög på endorfiner och förklarar för både tjejen i kassan och en okänd, lite skrämd kvinna jag möter på vägen hem att jag ska köpa ett gymkort.
Väl hemma demonstrerar jag lyckligt mina nyupptäckta muskelgrupper för Josefin och berättar för henne att jag ska köpa ett gymkort.
Sen ringer jag pappa och berättar att jag ska köpa ett gymkort.
Och sen lägger jag ut nyheten på min blogg.
”Kanske borde jag göra ett par armhävningar”, är det sista jag tänker innan jag somnar den kvällen.
Ett par veckor senare: kompis M och jag sitter på ett café nere vid Mälarens strand och är pappalediga för fulla muggar. Barnen sover i vagnarna medan vi dryftar viktiga frågor i den klimathotfulla, sköna vårsolen.
”Jag borde väl inte ta en hamburgertallrik så här tidigt, jag åt ju just chipsfrukost”, säger jag till M, som har fullt sjå med en extrastor, rinnig mjukglass han just köpt.
”Äh, är man hungrig så är man”, säger M.
”Ja, och det är jag”, säger jag lyckligt och vinkar till mig cafébiträdet. ”I love the smell of fried food in the morning”, konstaterar jag och skrockar väderspänt.
En halvtimme senare, när vi flämtande går och skjuter på varsin barnvagn, tar M fram en påse bullar som hans frus mormor har bakat.
”Nej tack”, jag är så mätt att jag mår illa, säger jag, och tar snabbt två bullar ur påsen.
M rapar högljutt.
Medan jag grymtande tuggar i mig ljuv mormorsbulle flimrar ett minnesfragment förbi någonstans i den fett- och sockerspeedade köttklump som är min hjärna.
Något med en ed jag har svurit.
Något med Lill-Babs.
Något med ett kort.
Men jag rapar upp lite härlig bullsötma och med ens är minnet som bortblåst i den ljumma vårvinden.
(Publicerades den 10 maj 2008 i tidningen Nya Åland)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar