Jag frossar i fulfett

Det är inte det att jag inte älskar bulgur. För det gör jag. Med mager teriyakikyckling och en krispig grönsallad med fetaost och solrosfrön till. Mm!
Eller sushi. Fräscht, gott och magert. Eller heta räkor i basilika med smaksatt fettsnål crème fraiche. Och couscous. Fantastiskt! Yummy!
Men ändå.
Ibland räcker det inte för mig.

Så då och då, när mina arbetskompisar (ständigt uppdaterade när det handlar om ”nya, fräscha, trendiga” lunchrestauranger med ”nya, fräscha, trendiga” maträtter) kommer förbi mitt skrivbord och frågar om jag ska med på lunch, ”till Kalori”, ”till Sthlm New Deli”, eller ”till Ikki”, så händer det att jag ljuger.
Jag ljuger som fan.
Ja, jag ljuger och säger: ”Nej tack, jag har ärenden. Grejer som ska bäras från punkt a till punkt b. Löften att infria. Men tack ändå!”
Och sen, när lättlunchgänget har gått på jakt efter nya exotiska, mättande vetesorter med fräschör, väntar jag i fem minuter.
Därefter drar jag på mig min mentala trenchcoat och smyger ut, likt en skamsen torsk på manisk jakt efter lite förbjudet knulla, på de stockholmska bakgatorna.
Där letar jag upp ett hak.

Det kan vara ”Kickans fett och sås”, ”Köttkojan” eller ”T.G.I.F (Thank God it´s Fattening)”. Där träffar jag oftast någon likasinnad, och tillsammans, i den skumma lokalen som serverar så fet mat att man riskerar en stroke bara av att läsa menyn, beställer vi onyttig lunch.
Gudihavetsåskönt.
Kanske isterband, eller nej, kanske strimlat fläsk späckat med strimlad lever. Eller möjligen gräddstuvat sidfläsk med friterat stekos. Med stekt, friterad potatis. Å MAJ GAD, som att skjuta heroin! Eller schnitzel, späckad med ost, som i sin tur är späckad med korv som i sin tur är späckad med fläsk. Och en sexliters lättöl till. Gaaarhhl…
(Det är okej att dregla nu.)

Vi beställer feta grejer som är späckade med andra feta grejer. Vi vill ha det - nej, vi behöver det!
Sen äter vi under tystnad, med små åar av fett rinnande längs våra mungipor och hakor. Och hela tiden känns det som om vi är i fara. Som om vi bryter mot lagen. Som om dörren till fetthaket när som helst kan sprängas upp och GI-polisen med Fredrik Paulún och hans spända jävla GI-skinkor ska storma in, skjuta kocken och sätta eld på köket. En fettrazzia: ”Lägg ner den där stuvade makaronen! Nu! LÄGG NER DEN NU!”

Efter lunchen, visst, man är Mr Creosote. Redo för en slungspya eller gastroskopi. Och tittar man noggrant på magen ser man, på utsidan, fettblobbens väg genom tarmsystemet, och man känner hur artärerna impregneras.

Men det blir inte så ofta. Högst en gång i veckan. Sen återgår jag till nyttiga, fräscha luncher, på ljusa ställen, tillsammans med människor från samhällets övre skikt. Folk med normal ansiktsfärg.
Men ni vet - ibland vill man ju känna kalla döden nafsa en i hälarna. Och då är fett- och strokelunchen ett lagom pirrande alternativ för en feg, yngre medelålders man
Men snart kanske transfetterna förbjuds.
Så det gäller att frossa i fulfett medan det går.
För sen är det Paulúns spända skinkor som är lagen.

(Publicerades den 31 mars 2007 i tidningen Nya Åland)