Propsoripos…osi?

Jaha, så det är alltså en sjukdom när man glömmer ansikten. ”Prosopagnosi”. Ansiktsblindhet. Stod det i tidningen.
– Nu slipper jag skämmas för att jag aldrig kommer ihåg folk, gråtjublar författaren Anna, som lider av… eh, propsoripos…osi?
Visst.
Men, Anna, du – är det inte i själva verket så att du bara hittat ett bekvämt sätt att slippa minnas folk du ändå skiter i?
Det är min teori.
Sjukdom, schmukdom, liksom.

JAG, däremot, lider av en annan sorts ansiktsgrej, som VERKLIGEN måste vara en sjukdom. På riktigt. Inte som Annas hitte-på-propsoripos...gnosi?
En kille på mitt jobb, vi kan kalla honom Germund, påminner oerhört mycket om en god vän till mig, Ismo. Och eftersom jag tycker bra om Ismo så gillar jag automatiskt Germund. Germund ser inte bara ut som Ismo, han låter som honom också. På många sätt är han en spegelbild av Ismo. Och det gör att han i mina ögon är en riktig hedersknyffel. En Fin Människa.
Trots att jag inte känner honom det minsta.

Jag inte bara dömer hunden efter håren – jag dömer hunden efter någon annans hår.
Det funkar tvärtom också. Ser du ut som någon av mina ovänner är det ingen idé att komma oanmäld på kaffe. Då smusslar jag ner urea i din kopp när du inte ser – beklagar, men du borde veta bättre än att komma hit och se ut så där. Idiot.
Sjukdom! Sa jag ju.

Så, häromdagen köpte jag och min flickvän en bil – av en man som var en exakt kopia av Sverker Olofsson från SVT:s ”Plus”. Han såg ut som Sverker, lät som Sverker och luktade pålitligt, lite nybil och kaffemun, sådär som Sverker antagligen gör. Jag gillade honom omedelbart. Jag skulle han köpt tonvis med ruttet valkött om han hade rekommenderat det.

När han tittade på oss och sa ”den här bilen, den ska ni ha”, då visste jag. ”Ja, Sverker, vi köper den. Du är en fin man. Vi älskar dig.” Hur skulle jag kunna pruta när jag stod ansikte mot mustaschprytt ansikte med Sverker? Världens ärligaste människa, en oantastlig konsument-Jesus?

Han: … det där? Nej, det är inte rost, det är guldfärg som jag målade dit alldeles nyss. Den är redan torr för att den är magisk.
Jag: Tack, Sverker.
Han: Det står 12000 mil på mätaren, men bilen har egentligen bara gått 30 meter.
Jag: Givetvis. Och se så fin lack!
Han: Den sista ägaren var en nunna. Hon körde inte ens bilen, hon använde den bara till jungfrufödslar. Det är därför ni ser spår av änglavingar i baksätet.
Jag: Ja, jag tyckte väl det… (viskar) titta älskling, änglavingar!
Han: Och bara för att ni ser så ärliga ut så höjer jag priset med 30 procent. Ni måste straffas för er blåögda uppsyn.
Jag: Du vet bäst, ers Sverkerhet.

Det är möjligt att bilen blev något dyrare än den skulle ha blivit om försäljaren hade sett ut som Stalin eller den onde vaktmästaren Hasse från högstadiet. Då hade jag varit på min vakt. Då hade jag varit en hårdare förhandlare. Men nu var det inte så.
Jag insåg förstås att det inte var Sverker. Men han var väldigt lik och det räckte för mig. Eftersom jag har sjukdomen. En förbannad, äkta, sjukdom.
Inte nån fejk-psognosr… arosi?

(Publicerad i maj 2006 i tidningen XIT)