onsdag 6 maj 2009

Snart är det slut, sa Kramer


Mannen som snubblar in i min tågkupé
är inte typen man skulle peka på och säga ”Åhå! Kolla prylbögen!”
Ändå är det precis det han påstår att han är.
Men först snubblar han alltså in i min kupé. Han är risig, kantstött, hålögd. Hans kläder är trådslitna. Han luktar surt. Och han har händerna fulla av påsar.
”Hurra, en uteliggare”, tänker jag sarkastiskt och ja, det är svinigt att tänka så, men nu tänker jag så i alla fall, för jag är på väg hem från en fest, jag är trött och lite full, och mannen snubblar ju faktiskt in i kupén så där irriterande som Kramer gör minst tre gånger per avsnitt i Jerry Seinfelds lägenhet.

Mannen sätter sig ner med en duns. Hans påsar följer efter. De prasslar och skramlar och en av dem välter. Ut trillar en videokassett. Han plockar upp den, synar den och muttrar:
”Det är inte klokt vad folk slänger.”
Han håller upp kassetten, visar den för mig. Det är en vhs-rulle med Rutger Hauer. På fodralet står Rutger, klädd i solbrillor och läderjacka, tillsammans med en blond tjej som skrevar lite porrigt. Förmodligen en av Rutgers absolut sämsta filmer, och det säger ju inte lite.
”Mhm”, säger jag.
”Och kolla här”, fortsätter ”Kramer” och gräver upp en plastlåda ur en annan påse. I lådan ligger en rakapparat av modell ångmaskin.
”Funkar perfekt, jag har testat. Kan du fatta vad folk slänger. Brukar gräva lite på tippen ibland, du anar inte vilka grejer man hittar”, säger han.
”Jaså”, säger jag, och känner hur min irritation börjar släppa taget.
”Ja” , skrockar Kramer. ”Jag är en riktig prylbög.”

Så möblerar han lite med sina påsar och medan han gör det känner jag två saker:
För det första: ett oförklarligt sug efter att prata mer med kupé-Kramer.
För det andra: ett inte lika oförklarligt sug efter en av ölburkarna jag ser att han har i en plastpåse. Jag har ju trots allt varit på fest, är lite i gasen.
”Du har inte lust att sälja en av de där?” undrar jag och pekar på ölpåsen.
Kramer ser tveksam ut.
”Nja, jag vet inte. Jag är alkoholist förstår du. Behöver dem själv.”
”Okej.”
”Men låt gå då, ge mig en tjuga”, säger han och räcker mig en gräll ölburk med löjligt hög alkoholhalt.
Sen skålar vi i danskt starköl, prylbögen Kramer och jag.

Den vansinniga alkoholhalten höjer stämningen i kupén direkt. Kramer berättar att han heter Hans. Han är 47 och kommer från Kiruna. Han är murare. Livet blev inte som han hade tänkt sig när han flyttade söderut: istället för framgångsrik blev han alkoholist. Jag berättar om Åland. Att jag kommer därifrån. Han frågar mig om fiske, jag skrattar och skakar på huvudet. Han säger att fiske är det bästa han vet, jag säger att jag gillar att äta fisk. Sen pratar han länge om sjöar och favoritwobblers och jag lyssnar lagom intresserat.

Efter ett tag sitter vi bara och smuttar och tittar ut i slaskmörkret genom tågfönstret, under något som skulle kunna beskrivas som bekväm tystnad.
”Men snart är det slut”, säger Hans/Kramer till sist.
Och eftersom vi har det så mysigt låter jag bli att fråga om han menar slut på resan, på ölen eller på hela hans sopsamlande jävelskap till försupen tillvaro.

För ibland föredrar jag lyckliga slut.

(Publicerad den 28 februari i tidningen Nya Åland)

5 kommentarer:

  1. Den här krönikan är så fin tycker jag.

    Hoppas du kommer uppdatera den här bloggen mycket! Och om du skriver en bok till så vet du att du har åtminstone en garanterad försäljning!

    SvaraRadera
  2. Det tackar jag för. En mycket fin kommentar, tycker jag.

    SvaraRadera
  3. Tack för ovärderlig inspiration. :)

    SvaraRadera
  4. Sam: Jag gör mitt bästa för att uppdatera i hyfsad takt, men har lite svårigheter att spåra gammalt material, har bytt dator för ofta, fasen vet i vilka gamla mappar texterna ligger. Men så fort jag hittar nåt tillräckligt bra lägger jag ut det. Tack!

    SvaraRadera
  5. Och tack Mängi, menade jag ju att säga också.

    SvaraRadera