måndag 8 november 2010

Att nästan vara Hans Koppel

Det var ytterst nära att jag blev superkändis i onsdags.
Då avslöjades nämligen pseudonymen Hans Koppel.
Det var veckans händelse i Stockholms medieplaskdamm, men jag är säker på att ni, kära upplysta och intelligenta läsare, också uppmärksammade det.
Så här var det: 2008 skrev Hans Koppel en av de roligaste böcker jag läst: ”Vi i villa”. Jag skrattade på gränsen till läckage. I romanen driver författaren vilt med Svensson- och förortslivet. På pricken. Läs den.

Bok nummer två, ”Medicinen”, kom 2009, och utspelar sig på en kvinnotidningsredaktion – faktiskt samma redaktion som råkar vara min arbetsplats. Den boken hyllades också.
Ju fler som läste, desto fler undrade: Vem fasen var Hans Koppel?
Tidningar och kulturprogram tävlade i att gissa. Namn slungades åt alla håll. Jag var inte sämre, ville också spekulera. ”ALEX SCHULMAN!” skrek jag. ”ULLA SKOOG!” skrek jag. ”NADJA MATTSSON!” vrålade jag, rätt ut, utan att ens veta om Nadja Mattsson existerar. Men jag blev så tagen. Alla blev tagna. Alla ville veta vem det var som skrev så roligt och elakt om villaliv och om arbetet på en kvinnotidning.

I den vevan fick jag mejl från inte mindre än tre gamla kollegor. Som spekulerade vilt, som var lika tagna som alla andra.
Och hör nu: Alla tre hävdade att det var jag som var Hans Koppel.
Inte klokt.
Låt mig citera ur ett av mejlen:
”Ha! Du lever ett typiskt svenssonliv i radhus. Check. Du är gift och har barn. Check. Du jobbar på amelia. Check. I dina bästa stunder är du en hyfsad skribent. Check. Och lagom cynisk. Check! Du kan lika gärna erkänna, HANS!”
Jag blev förstås kolossalt smickrad.
Lilla jag? Med de här svettiga händerna, den gudsförgätna kroppshållningen, det vittrande självförtroendet – skulle jag verkligen kunna skriva en så bra bok?

Men ju fler gånger jag läste mejlet, desto mer sannolikt lät det. ”Vi i villa” kunde faktiskt handla om mitt radhusområde. ”Medicinen” utspelar sig på mitt jobb. Ja, herregud. Det kändes så sannolikt att det plötsligt började kännas sant.
”Det är mycket sannolikt att det är jag som är Hans Koppel”, sa jag för mig själv. Det kändes underbart. Jag blev euforisk av mitt överraskande avslöjande. Berömmelsen, erkännandet – äntligen skulle jag bli någon. ”Hej, det är sannolikt jag som är Hans Koppel.” Svindlande!
Det var bara en liten detalj som störde: att jag de facto inte var Hans Koppel. Detta faktum försämrade onekligen oddsen för att jag skulle kunna vara Hans Koppel. Rejält.
Och när Koppel i onsdags släppte sin tredje bok, ”Kungens födelsedag”, och i samma veva avslöjade sin identitet, stod det klart. Det var inte jag. Det var istället en man som heter Petter Lidbeck.

Det gjorde lite ont. Ni tycker kanske att det är konstigt – det finns ju en massa andra personer jag inte är: Dalai Lama, en anställd på Ålands Färg & Tapet, Pekka Lyyski, Bono, Tjock-Steffe. Jag är ingen av dem, och har aldrig någonsin varit nära att vara någon av dem, men det har inte påverkat mitt liv nämnvärt.
Men den här gången var det så nära. Det är nog därför det känns lite tungt.
”Hej, det är jag som inte är Hans Koppel”.
Det klingar inte riktigt lika bra.

(Publicerades den 27 augusti 2010 i tidningen Nya Åland)

4 kommentarer:

  1. Du kan väl samla dina texter i en bok igen?:)

    SvaraRadera
  2. Ja, jag ska. Om tillräckligt många duger för förlaget så kan det bli av.

    SvaraRadera
  3. Jättebra! :) Lite sådär sent, men... det är väl bättre att jag läser den nu än inte alls.

    SvaraRadera
  4. Tack! Och det är aldrig försent!

    SvaraRadera