Och väggen är hänsynslöst grå

”Att montera gipsskivor är så enkelt att man egentligen inte behöver några instruktioner.”

Jag skulle vilja leta upp personen som skrev de hurtiga raderna på den där hurtiga gör-det-själv-sidan jag ramlade över på nätet, och sen skulle vi reda ut några saker. Kanske med en hammare.

Oss emellan: Det ÄR ju väldigt enkelt att montera gipsskivor – för vilken professionell gipsskivemontör som helst. Precis på samma sätt som det är enkelt för Dan Brown att spruta ur sig sju kilo tunga romaner om rebuslösande frimurare, eller för de där spån- och skäggtäckta farbröderna i sjökvarteret att angöra en brygga i styv kuling.
Det som saknades i den där hurtiga anvisningen var en fortsättning: ”Ja, att montera är lätt. Men om du vill att det ska bli snyggt ska du inte göra det själv. Inte heller om du är det minsta osäker på om ditt tålamod klarar påfrestningen av att fylla sextitretusen skruvhål, sprickor och väggkratrar med spackel. Och ABSOLUT inte om du är osäker på dig själv. Eller lat. Eller usel på att slutföra projekt.”

Det är klart att jag borde ha tänkt efter före. Den där dagen då jag överrumplades av ett mäktigt energiöverskott och började slita ner lister och tapeter från väggen – jag borde ha hejdat mig. Tänkt igenom. Analyserat. Lagt band på mig. Rest bort. Fryst ner min hjärna.
Men jag ville väl vara ”som folk” och ”göra lite fint”.
Så jag mässade på för min fru, som en frikyrkopredikant mitt i ett särdeles lyckat tungotalssolo, om hur SKÖNT det skulle bli utan de där vidriga strukturtapeterna, att det var PÅ TIDEN att vi fick det gjort, hur ENKELT det skulle vara att dra upp gigantiska gipsskivor på väggarna i en jättelik trappavsats OCH i en hel hall, och därefter tejpa och spackla och slipa och måla och tapetsera och dekorera och hallelujakumlaudetillitum och sen dö, dö, dö.
(Det där sista lade jag till nu.)

Egentligen är jag förvånad över att hon lät mig hållas. Hon minns ju bilen, bakskärmen som jag ”räddade” från rostangrepp. Den som jag slipade, spacklade och sandpapprade och slutligen – efter månaders velande och gående i cirklar runt garaget – lackerade. Den som nu ser ut som en överläpp på en nyss stungen getingallergiker: Bullig och röd och öm.
Ja. Vår bil ser ut som en getingallergiker.
Och nu har vi väggar som är sorgklädda i grått gips, översållade med skruvhål och glasfibertejp. I gästrummet står den gigantiska hinken med spackel, oöppnad. Bredvid ligger den lånade målarstegen, den som har varit försvunnen från radhusföreningens gemensamma förråd sen den där heta dagen i juli då jag övermannades av det olycksaliga energiöverskottet. Stegen är täckt med spindelväv.

Sanningen är att jag inte vågar bli färdig.
Det var förstås därför lackeringen av läppen, förlåt, bakskärmen, dröjde flera månader. Jag ville inte få ett kvitto på min oduglighet, eller om man vill vara obekvämt ärlig, min omanlighet.
För så länge det inte finns ett slutresultat finns det inte heller något misslyckande.
Mitt bräckliga ego klamrar sig fast vid den meningen som en skeppsbruten klamrar sig fast vid en murken, knappt flytande planka.
Och väggen är hänsynslöst grå.

(Publicerades den 10 september 2010 i tidningen Nya Åland)