Förbannade vinnarskallar

”Ingenting är säkert här i världen utom döden och skatterna och att Sverige kvitterar i slutsekunderna”, sa visst Benjamin Franklin en gång, ni vet han som uppfann åskvädret när han var ute och flög drake, eller hur det nu var.

Efter ännu en typisk/underbar/avskyvärd (välj det som passar just dig) svensk upphämtning i slutskedet av en match (denna gång var det fotboll, och för en gångs skull var det England och inte Finland som brast under tryck) kände jag att det var dags att analysera.

Så jag analyserade:
Hur är det möjligt, frågade jag mig i falsett (jag analyserar gärna skrikande), att Sverige, detta märkliga medvindsrike, i ALLA existerande sporter får fram lag som ALLTID kan vända en solklar förlust till vinst eller i alla fall oavgjort på cirka 2,8 sekunder?
Varför kan Sverige? Och varför, undrade jag bedrövat, kan inte Finland?
Det spelar inte ens någon roll vilken sport det är. Fotboll, jazzbalett, hockey, minigolf för historiker, you name it: om Sverige har ett lag på benen kan du riskfritt satsa ditt finaste barn på att de förr eller senare vänder ett hopplöst underläge till vinst. Eller i alla fall till oavgjort. På 2,8 sekunder. I slutet av matchen. Troligen mot Finland.

När jag analyserat förgäves ett tag bytte jag taktik. Jag började grunna istället. Jag grunnade några dagar och svaret kom till mig i en kvällstidningsrelaterad uppenbarelse.
”Vinnarskallar.”
Det är ju dem allting handlar om.
De där förbannade skallarna man läser om överallt.
Sverige vimlar av - ve och fasa och härrigud så jag hatar uttrycket - vinnarskallar.
Ok, vi kan väl redan nu skaka hand på att vi alla avskyr ordet, så har vi det gjort. Men faktum kvarstår: Den viktigaste skillnaden mellan Sverige och Finland i sportsammanhang är att Sverige har de där… skallarna. Jag vet inte hur och när de fick dem. Jag vet inte vad de är gjorda av eller om de är fyllda med något speciellt material. Men svenskarna har den här skallvarianten, onekligen, och det är pissjobbigt för alla andra.
Speciellt för Finland.

”Men Finland har ju sisu, det måste väl duga till någonting!” skriker nåt hest fyllo längst bak i lokalen.
Sisu? Bah. Sisu är chanslöst mot en vinnarskalle. Låt mig berätta för dig, din gaphals, exakt vad sisu är. Sisu, det är när en ensam finsk man fastnar i en rostig jävla björnfälla mitt i skogen, 800 mil från närmaste by, men vägrar dö och släpar sig tjurigt hela vägen till den där byn bara för att visa alla hur jävla eländigt livet kan bli när man är finne, fast i en björnsax och ensam så det värker i själen. Det är sisu. Det har inget med vinnande att göra.
Vinnarskallen vinner, medan sisun uthärdar, lider tyst och tuggar i sig sin egen tunga för att överleva när svälten härjar. Sisun gör att man orkar förlora, gång efter gång.
Fattar ni skillnaden?

”Förlorarfot” är en helt annan sak: en åkomma som man kan drabbas av om man sparkar till ett elskåp väldigt hårt. Som till exempel efter en hockeyfinal där sisun ännu en gång fått stryk av äckliga vinnarskallar.
Jag haltade i en vecka.

(Publicerad den 23 juni 2006 i tidningen Nya Åland)