Bok på gång

Jag uppdaterar inte så mycket nu. Jag lägger istället allt krut på att spara texter till en ny bok. Den ska komma ut i sommar, om inget går åt helvete på vägen.

Wish me luck. Och köp boken när den kommer ut. Tack.

Att nästan vara Hans Koppel

Det var ytterst nära att jag blev superkändis i onsdags.
Då avslöjades nämligen pseudonymen Hans Koppel.
Det var veckans händelse i Stockholms medieplaskdamm, men jag är säker på att ni, kära upplysta och intelligenta läsare, också uppmärksammade det.
Så här var det: 2008 skrev Hans Koppel en av de roligaste böcker jag läst: ”Vi i villa”. Jag skrattade på gränsen till läckage. I romanen driver författaren vilt med Svensson- och förortslivet. På pricken. Läs den.

Bok nummer två, ”Medicinen”, kom 2009, och utspelar sig på en kvinnotidningsredaktion – faktiskt samma redaktion som råkar vara min arbetsplats. Den boken hyllades också.
Ju fler som läste, desto fler undrade: Vem fasen var Hans Koppel?
Tidningar och kulturprogram tävlade i att gissa. Namn slungades åt alla håll. Jag var inte sämre, ville också spekulera. ”ALEX SCHULMAN!” skrek jag. ”ULLA SKOOG!” skrek jag. ”NADJA MATTSSON!” vrålade jag, rätt ut, utan att ens veta om Nadja Mattsson existerar. Men jag blev så tagen. Alla blev tagna. Alla ville veta vem det var som skrev så roligt och elakt om villaliv och om arbetet på en kvinnotidning.

I den vevan fick jag mejl från inte mindre än tre gamla kollegor. Som spekulerade vilt, som var lika tagna som alla andra.
Och hör nu: Alla tre hävdade att det var jag som var Hans Koppel.
Inte klokt.
Låt mig citera ur ett av mejlen:
”Ha! Du lever ett typiskt svenssonliv i radhus. Check. Du är gift och har barn. Check. Du jobbar på amelia. Check. I dina bästa stunder är du en hyfsad skribent. Check. Och lagom cynisk. Check! Du kan lika gärna erkänna, HANS!”
Jag blev förstås kolossalt smickrad.
Lilla jag? Med de här svettiga händerna, den gudsförgätna kroppshållningen, det vittrande självförtroendet – skulle jag verkligen kunna skriva en så bra bok?

Men ju fler gånger jag läste mejlet, desto mer sannolikt lät det. ”Vi i villa” kunde faktiskt handla om mitt radhusområde. ”Medicinen” utspelar sig på mitt jobb. Ja, herregud. Det kändes så sannolikt att det plötsligt började kännas sant.
”Det är mycket sannolikt att det är jag som är Hans Koppel”, sa jag för mig själv. Det kändes underbart. Jag blev euforisk av mitt överraskande avslöjande. Berömmelsen, erkännandet – äntligen skulle jag bli någon. ”Hej, det är sannolikt jag som är Hans Koppel.” Svindlande!
Det var bara en liten detalj som störde: att jag de facto inte var Hans Koppel. Detta faktum försämrade onekligen oddsen för att jag skulle kunna vara Hans Koppel. Rejält.
Och när Koppel i onsdags släppte sin tredje bok, ”Kungens födelsedag”, och i samma veva avslöjade sin identitet, stod det klart. Det var inte jag. Det var istället en man som heter Petter Lidbeck.

Det gjorde lite ont. Ni tycker kanske att det är konstigt – det finns ju en massa andra personer jag inte är: Dalai Lama, en anställd på Ålands Färg & Tapet, Pekka Lyyski, Bono, Tjock-Steffe. Jag är ingen av dem, och har aldrig någonsin varit nära att vara någon av dem, men det har inte påverkat mitt liv nämnvärt.
Men den här gången var det så nära. Det är nog därför det känns lite tungt.
”Hej, det är jag som inte är Hans Koppel”.
Det klingar inte riktigt lika bra.

(Publicerades den 27 augusti 2010 i tidningen Nya Åland)

Eat Pray Love eller Cry Drink Die

Ni har knappast missat Julia Roberts succéfilm, ”Lyckan, kärleken och meningen med livet”, som är baserad på Elizabeth Gilberts bok ”Eat Pray Love”.
Den börjar med att en kvinna skiljer sig från sin man och lägger sig på toagolvet och gråter. Efter några timmars snorande reser hon på sig, torkar bort mascaran som runnit ut över kinderna, bättrar på läppstiftet och Skärper Sig.

När kvinnor Skärper Sig efter skilsmässor gör de helst som Julia Roberts och ”hittar sig själva”. Gärna på en resa som involverar både fet italiensk mat och en senig skulptör som ”väcker deras inre låga”. Addera sen lite yoga och ett klosterbesök så är saken mörad biff. Livet leker igen.
Det är så orättvist.
När en man går igenom en skilsmässa hyr han en skabbig etta, skaffar ett massivt bredband och en ännu massivare platt-tv och sen sitter han där och tröstsuper, skrikgråter, äter färdigrätter direkt ur plastasken och stirrar på högupplöst, jättelik porr nätterna igenom.
Jag trodde först att det här var en myt. Män kan väl också skulptera och äta fet mat på långa resor, tänkte jag.
Men så hittade jag en undersökning gjord av en läkare vid namn Hans Hallberg. Han har studerat alla personer som dog i Borlänge kommun under slutet av åttiotalet och upptäckte då en grupp som dog lite mer och lite tidigare än alla andra: Ensamboende män som gått igenom en skilsmässa.
Undersökningen oroade mig. Jag tänkte på alla mina nyskilda manliga vänner. För det börjar finnas några nu. Det är ofrånkomligen så att jag nått en ålder där jag blir bjuden på fler skilsmässor än bröllop.
I samliga fall har mannen klarat sig sämre.

För det första: Skilsmässan kommer alltid som en total överraskning för honom. Kvinnan kan ha varit olycklig i åratal, men mannen har inte märkt ett skit. För han har stått i garaget och filat på något – kanske till och med hyvlat – och lyssnat på Sportradion, medan kvinnan vankat omkring i huset, känt sig miserabel och försökt självmedicinera med monotona hushållssysslor: ”Lite härlig avloppsrensning kanske får mig på bättre tankar.”
När skilsmässan sen är ett ofrånkomligt faktum fattar mannen inte ett jota. ”Men ... vi är ju lyckliga! Vi ska ju till Mallorca i höst! Vi har ju skaffat ett nytt tv-abonnemang! Med filmkanaler, Ulla! Broarna över Mädison Kanti, Ulla, BROARNA!”
Flera av mina nyskilda manliga vänner har gjort den där resan. Från stor chock till liten etta. Sen: Den stora tv:n och den bottenlösa ensamheten. Kanske lite tobak på balkongen också, med en bismak av tårar, förlamande hjälplöshet och whisky.
Alla har tack och lov överlevt. Hittills.

Det är synd om män, eftersom vi är sämre på allt relationsrelaterat, och nästan allt annat också.
Det enda som jag på rak arm kan säga att män är bättre på, det är att tacka bilister som stannar för dem vid övergångsställen.
Går det att bygga ett lyckligt äktenskap på det?

(Lätt redigerad version av den som publicerades 24 september 2010 i tidningen Nya Åland)

Och väggen är hänsynslöst grå

”Att montera gipsskivor är så enkelt att man egentligen inte behöver några instruktioner.”

Jag skulle vilja leta upp personen som skrev de hurtiga raderna på den där hurtiga gör-det-själv-sidan jag ramlade över på nätet, och sen skulle vi reda ut några saker. Kanske med en hammare.

Oss emellan: Det ÄR ju väldigt enkelt att montera gipsskivor – för vilken professionell gipsskivemontör som helst. Precis på samma sätt som det är enkelt för Dan Brown att spruta ur sig sju kilo tunga romaner om rebuslösande frimurare, eller för de där spån- och skäggtäckta farbröderna i sjökvarteret att angöra en brygga i styv kuling.
Det som saknades i den där hurtiga anvisningen var en fortsättning: ”Ja, att montera är lätt. Men om du vill att det ska bli snyggt ska du inte göra det själv. Inte heller om du är det minsta osäker på om ditt tålamod klarar påfrestningen av att fylla sextitretusen skruvhål, sprickor och väggkratrar med spackel. Och ABSOLUT inte om du är osäker på dig själv. Eller lat. Eller usel på att slutföra projekt.”

Det är klart att jag borde ha tänkt efter före. Den där dagen då jag överrumplades av ett mäktigt energiöverskott och började slita ner lister och tapeter från väggen – jag borde ha hejdat mig. Tänkt igenom. Analyserat. Lagt band på mig. Rest bort. Fryst ner min hjärna.
Men jag ville väl vara ”som folk” och ”göra lite fint”.
Så jag mässade på för min fru, som en frikyrkopredikant mitt i ett särdeles lyckat tungotalssolo, om hur SKÖNT det skulle bli utan de där vidriga strukturtapeterna, att det var PÅ TIDEN att vi fick det gjort, hur ENKELT det skulle vara att dra upp gigantiska gipsskivor på väggarna i en jättelik trappavsats OCH i en hel hall, och därefter tejpa och spackla och slipa och måla och tapetsera och dekorera och hallelujakumlaudetillitum och sen dö, dö, dö.
(Det där sista lade jag till nu.)

Egentligen är jag förvånad över att hon lät mig hållas. Hon minns ju bilen, bakskärmen som jag ”räddade” från rostangrepp. Den som jag slipade, spacklade och sandpapprade och slutligen – efter månaders velande och gående i cirklar runt garaget – lackerade. Den som nu ser ut som en överläpp på en nyss stungen getingallergiker: Bullig och röd och öm.
Ja. Vår bil ser ut som en getingallergiker.
Och nu har vi väggar som är sorgklädda i grått gips, översållade med skruvhål och glasfibertejp. I gästrummet står den gigantiska hinken med spackel, oöppnad. Bredvid ligger den lånade målarstegen, den som har varit försvunnen från radhusföreningens gemensamma förråd sen den där heta dagen i juli då jag övermannades av det olycksaliga energiöverskottet. Stegen är täckt med spindelväv.

Sanningen är att jag inte vågar bli färdig.
Det var förstås därför lackeringen av läppen, förlåt, bakskärmen, dröjde flera månader. Jag ville inte få ett kvitto på min oduglighet, eller om man vill vara obekvämt ärlig, min omanlighet.
För så länge det inte finns ett slutresultat finns det inte heller något misslyckande.
Mitt bräckliga ego klamrar sig fast vid den meningen som en skeppsbruten klamrar sig fast vid en murken, knappt flytande planka.
Och väggen är hänsynslöst grå.

(Publicerades den 10 september 2010 i tidningen Nya Åland)

Pratande pyttipanna

Som ickesvensk är det svårt att vänja sig vid pyttipannapåsar som kommunicerar med sin omvärld.
Men i Sverige älskar man sådant.
I Sverige älskar man överdriven kommunikation på oväntade ställen. Landet är lite grann som ett levande Facebook – man möts av små snuttar överflödig information överallt: Små meningar, uppmaningar, budskap och uppdateringar. Anekdoter på mjölktetrorna. Raggrepliker på mineralvattenflaskorna. Skyltar som påminner om att en översnöad och med kedjor avspärrad trappa inte sandas och kan vara hal. Vänliga uppmaningar om att man ska akta sig för ficktjuvar. Sverige är fullt av kommunikation som ingen egentligen bryr sig om.
Och nu pratar pytt-påsen med mig.

Jag som inte är svensk på riktigt vet inte riktigt hur jag ska tackla big pack-påsen med Findus oxpytt (1,6 kg) som jag plockat fram ur frysen.
"Nu med ZIP!" skryter den, med feta reklambokstäver i en gul, blaffig stjärna. Påsen har alltså försetts med en dragkedja av plast. Men det är inte skrytet eller dragkedjan som fångar mitt intresse.
Det är den extatiska uppmaningen intill:
"Öppna och stäng så ofta du vill!"

Jag antar att någon på Findus reklambyrå försöker kommunicera en känsla av att den här påsen, denna moderna, västerländska pyttipannaförvaringsplats med dragkedja av plast, är det festligaste och mest fantastiska som uppfunnits. Någonsin.
Och med sina obegränsade öppnings- och stängningsmöjligheter står påsen för FRIHET, för rätten att ÖPPNA OCH STÄNGA PÅSAR och VARA SVENSK och LYCKLIG och ÄTA PYTT precis när man känner för det, samtidigt som man svischar fram genom tillvaron med busigt, vindrufsigt hår och vacker solbränna.

Jag gissar att reklambyrån vill övertyga mig om att det här inte är vanlig gammal färdigmat. Det här är en drömpåse full med underbart kött och sexig korv och sund potatis och lök, som drar med mig på nya pytt-äventyr varje dag, som en frejdig följeslagare på livets ibland vingliga färd. Det är inte frågan om något fånigt halvfabrikat, det är en crazy partybästis i frysen som man kan öppna och stänga PRECIS så många gånger man vill.
"Va? Är det sant? Fler än tio gånger?"
"Jajjamän! TUSEN om du vill. Ingen kan längre förtrycka dig och din lust att öppna och stänga påsar!"
"HURRA!"
"Visst! Bjud över grannarna på påsfest vetja! Avboka teatern, blås av fredagsmyset! Här finns det zip-lycka till alla! Låt den gå runt! Alla får öppna och stänga - SÅ OFTA DE VILL!"
"Och jag som tänkte köpa platt-tv! Vilken idiot jag var!"
Det är det jag som oerfaren ickesvensk tror att texten på påsen vill förmedla och kommunicera. På något sätt.

Det är klart att jag prövar. Jag klipper bort den lilla plastfliken som döljer zip-låset. Sen öppnar jag. Sen stänger jag. Sen öppnar jag. Sen stänger jag. Jag måste medge att det känns fint. Inte extatiskt, men tillfredsställande. Kanske blir det roligare med tiden.
Innehållet, däremot, är precis som vanligt. Lite torrt, lite möjligt, men inget som inte massor av ketchup kan råda bot på.
Jag steker och kastar därefter i mig en stor portion, lite för fort.
När kvällen kommer blir jag lite dålig i magen.
Det sade påsjäveln ingenting om.

(Publicerades den 26 februari 2010 i tidningen Nya Åland)

Tiden har sprungit ifrån telefongesten

När fotbollsspelaren Bajram Fetai gjorde 1-1 för sitt Nordsjaelland mot Silkeborg i en match i den danska ligan i våras, bjöd han och lagkamraterna på en målgest så filmisk och välkoreograferad att man kunde tro att laget har en regissör på sin avlöningslista: Efter målet möttes Bajram av jublande lagkompisar, men istället för att omfamna dem på traditionellt homoerotiskt vis, golvade han dem, en efter en, med spektakulära stuntsmockor. Sekvensen avslutades med att Bajram själv blev ”skjuten i huvudet” av en lagkamrat. Uppvisningen höll helt klart godkänd c-filmsklass.
Man behöver inte göra någon djupanalys för att inse att målgesterna har utvecklats sen 50-talet, då gossar som Kurre Hamrin och Gunnar Gren ägde planerna. Deras målfirande sträckte sig till att utbringa ett sparsmakat ”hurra, kamrater” och möjligen kasta upp panamahatten i luften (på den tiden hade alla hatt).

Fotbolls-VM, som börjar idag, kommer säkerligen att bjuda på nytt, spännande gestgodis. Det kan man dessvärre inte säga om resten av samhället. Utanför fotbollsplanerna har det stått stilla på gestfronten så länge att man nästan blir lite oroad.
Det är inte klassiker som det uppsträckta mittfingret, det peppande tummen upp-tecknet eller ”luft-fittslickandet” (den fladdrande tungan mellan pek- och långfingret) jag är oroad för. De är tidlösa och kommer att stå sig väl.
Däremot finns det gester som verkligen behöver uppdateras. Som det internationella tecknet för ”kan du skynda på för helvete, det finns faktiskt folk som har bråttom här!” Jag syftar på den demonstrativa lyftningen av vänster arm – klockarmen – och det lika demonstrativa pickandet med höger hands pekfinger på en urtavla, inbillad eller verklig, på vänster arms handled. Som i ”kom igen, vi här längst bak i kön börjar bli otåliga, jädra idiot att betala varor för 5.000 euro med tiocentare!”

Enligt statistiken minskar användandet av armbandsur i rasande fart, speciellt bland unga. Numera är det nästan bara överklassdamer – som dessutom har urtavlan på insidan, alltså ”fel” sida av handleden – och yngre medelålders män med tysk smak som använder armbandsur. Om 20 år vet således ingen under 50 vad den irriterade mannen längst bak i kön håller på med när han står och pickar sig på handleden. ”Vafan står du och pickar dig på armen för? De säljer hamburgare här, inte vaccinationer! Du ser ju för löjlig ut. Skäms, människa!”
En annan gest som börjar kännas förlegad är den uråldriga ”ring mig sen”-gesten, då man för ena handen mot örat, med spretande tumme och lillfinger, för att illustrera en lur. Ärligt talat, vem äger egentligen en lurformad lur idag? Alla telefoner, såväl hemtelefoner som mobiler, är ju platta. Om någon skulle göra den fåniga tum- och lillfingergesten om 40 år, då skulle folk bli helt nollställda. ”Vad vill karln? Varför stoppar han tummen i örat? Varför suger han på lillfingret? Är han pervers på nåt sätt?”

Det är lika korkat som om vi idag skulle stå med ena handen mot örat och den andra i luften, vevande. Så som man ringde år 1891. ”Ring mig sen. Med din 130 år gamla vevtelefon. Ok?”

(Publicerades den 11 juni 2010 i tidningen Nya Åland)

Magnum vs. Lyxfällan

En fantastisk försommarkväll. Solglimt över grannens tak, zen-meditativt björksus och lågmälda, hänsynsfulla fågelläten. Men jag är för vardagstrött för att uppskatta allt det fina.
Istället ligger jag gravt nerhasad i soffan och lider framför ett tv-program där två besserwissrar klistrar fast sedlar på en tavla samtidigt som de läxar upp ett väldigt ungt par för att de köper cigg för 30000 i månaden men bara lägger 30 kronor på hygien. ”Typ.”

Kvällssolen reflekteras i tv-rutan och irriterar mig, men inte lika mycket som det unga paret. Jag försöker i mitt nedhasade läge att stänga av alla mina kroppsfunktioner med pur tankekraft, eftersom döden känns mer lockande än TV3-reality kryddad med solreflexer, men så stark är inte min vardagströtta hjärna. Och fjärrkontrollen ligger för långt borta.
Men då händer något i rutan. Det blir reklam. Fram träder tre vackra kvinnor med mascaror i högsta hugg. De är lite småslampiga på ett sätt som verkligen inte borde ge en snart 40-årig pk-man högre puls – men det är inte deras tre meter långa ben som tvingar mig upp i halvsittande läge.
Det är låten i reklamen.
Jag känner igen den direkt.

Det är signaturmelodin till 80-talsdeckaren ”Magnum P.I.” – en tv-pärla där en strandrufsig Tom Selleck löser brott i lite för små shorts. Serien var sådär, men signaturmelodin var – är – fantastisk.
Jag känner en svagt bubblande glädje, och tänker: ”Det här fattar inte ungdomarna som tittar nu. De vet inte att den här låten är från Magnum. Idioter. Vad vet de egentligen? De kan ju inte ens sköta sin ekonomi.”
I tanken är jag redan halvvägs till datorn för att blogga eller twittra om mascarareklamen och ungdomars genanta trivia-okunskap, men så minns jag: Jag bloggar ju inte längre. Jag twittrar inte heller. Jag är död på internet. En ickevarelse.
Jag säckar ihop igen, och matas med reklam: Ipren, korv, ICA-Gudrun, och så kommer det en trailer för en ny realityshow som verkar så usel att några av mina äldsta plomber tappar livsgnistan och trillar ner i mitt svalg. Det unga efterblivna paret kommer tillbaka och får nu skäll för att de har tvåhundrasextiosextusen i sms-lån och inget fast jobb. Jag blir så irriterad på dem att det börjar sticka i mina fötter.

Jag blundar och försöker istället komma ihåg varför jag slutade blogga, varför jag dessutom raderade mitt twitterkonto kort efteråt. Det fanns ett ställningstagande inbakat där någonstans. Men jag minns inte längre. Och jag inser också att ungdomarna, till och med amöborna i tv-rutan, redan vet allt om Magnumlåten, eftersom de lever på nätet där information och sånt finns, men inte jag.
Det sociala medietåget har gått nu. Tuff-tuff. Tut-tut. Jag var med ombord ett tag, men klev av efter några stationer, för jag skulle ”visa dem”. Men inte en jävel märkte att jag klev av, och tåget satte snart av framåt igen och ombord tjoades och tjimmades det, och twittrades och facebookades och bloggades.
Och jag stod kvar på en öde station, och när jag såg mig omkring fanns det inte en käft där. Inte ens en jävla taxi.

I tv-rutan brister den unga tjejen ut i hysterisk gråt.
Rätt åt henne.

(Publicerades den 28 maj 2010 i tidningen Nya Åland.)